Vad är det med jämtland som förljuvar mig så...?

Jämtland är landskapens Elvis!!!
Storsjöbygdens fertila jord skapar vibrationer från fötterna upp i rörelseapparaten som i sin tur skakar fram schyssta höftvickningar i en vit, tajt, paljettprydd dräkt. Dräkten i sin tur symboliserar de snötäckta fjällen - ständigt tjusandes långt borta i vidderna. Beppe Wolgers skägg blir ett par groovy polisonger och tillsammans med underbara vänner dansar jag i den vita sparkdräkten genom den vackraste och mest förtrollande natur. Bredvid mig i axelhöjd mummlar min rundhylte vän Stormhattshumlan, landskapets egen insekt, och när jag lyssnar noga hör jag att han hummar på en Elvislåt... "Power of My Love"... och tillsammans dansar vi runt ett ögonblick av våra liv innan han brummande svärmar vidare in i den jämtländska natten...

Mina jämtländska vänner säger: "...det är inte lika underbart jämt ska du veta, det kan vara riktigt jävligt då vintrarna är långa, mörka och kalla!". Men hur kan de vara allt annat än underbara när man vet att sommrarna inte kan vara bättre någon annan stans i hela världen?! Och förresten tycker jag att vintrarna är nästan lika följuvande även de... med det vita snöglittret och samma underbara människor!

Mot Bryssel!

Sommaren är förförande och förljuvande, men den väcker även känslor som längtar bort - det må vara till ett annat land, en annan stad eller till det underbart vackra jämtland! Nu har det blivit som så att ett annat land denna sommar blir Belgien, sedan bär det av direkt upp till jämtland. Efter förra årets vandring i Pyrenéerna samlas vi (Berit, Gunilla, Malin, Eva och jag) hos Berit i Bryssel. Det ska bli intressant att se om det finns en annan sorts renässans, den borde vara annorlunda den italienska - men det återstår att se...

Mjuk mage...

Vi satt ute och åt middag på midsommaraftonsdagen mina föräldrar och jag. De har en liten utomhusplätt där de planterat några potatisplantor, lite kryddor och blommor, den är säkert inte större än 3x10 meter. Mitt under middagen märkte jag något mjukt som rörde sig på min fot och jag tittar ner under bordet och förväntar mig se min mammas fot som råkat snudda min. Istället får jag se en igelkott promenerandes över min fot. Jag är nu den enda i vår familj som vet hur mjuk en igelkottsmage är!