Dumpad mitt i sushin - livet i ett musselskal

Idag blev jag dumpad mitt i en sushimiddag i vasastan... fick några sedlar kastade på bordet med orden:

- "Äh, jag måste gå nu..."

Jahaja... tänkte jag, tuggade vidare på min lilla räkbit och kände att livet var alldeles ljufveligt! Jag fick sitta kvar ensam och hon skulle på date och var skitnervig... tapping on a vibe... kul, intressant och jävligt!

Träffar en annan vän lite senare... nervig även hon ... tapping on a vibe... kul, intressant och jävligt!

Själv tar jag en promenad som får mig att vandra i mina egna fotspår, besöker gamla platser i min stad som gjort avtryck/intryck... vandrar i nya känslomässiga kvarter och är nervig... tapping on a vibe... kul, intressant och jävligt!

Samtidigt är hela livet alldeles förjävligt förtjusande jobbigt... vi går och vandrar i ett evigt adolescentlandskap utan karta, utan GPS och det går inte att ringa taxi som i ett hujj skjutsar en direkt hem till porten. Det blir liksom inte enklare och lättare för att man blir äldre. Livet är en enda lång pubertal livskris helatidenjämt - vi har en rätt schysst lön nuförtiden och får väl trösta oss med det!