Ibland...

... önskar jag att livet var som en gammal gabardinbralla från tidigt 70-tal... men allra som oftast så kommer jag över det... vilket är en jäkla tur!

Det ÄR en coiffure!!!

... och jag tycker att den klär mig... förutom att den visar något av min insida också... deep and profound - but hey, it's sunday!

Mer har jag inte att säga idag... jag befinner mig i en övergångsfas som jag inväntat i drygt ett år nu och nu äntligen har den infunnit sig! Om väntan på ett uppvaknande tog ett år så utgår jag ifrån att själva metamorfosen tar bra mycket kortare tid! Priset som jag trodde var högt, var lågt om man drar bort skatt för självbedrägeri... och valutan visade sig vara leksakspengar med en doft av Kafka... men jag slank ut bakvägen ännu en gång... och klarade mig med en hårsmån...

Note to self: SE människor djupt i de skogstjärnsdjupa ögonen detta år... för någonstans där inne lurar sanningen och det är den man vill åt... allt annat lämnas åt sitt öde!

Darling... det är jag det!

Snöflingorna singlar ned över min nos på min morgonvandring till t-bananen... de är vackra och lätta som små silverfrostiga klockor där varje liten klocka klämtar en melodi om en ljusnande framtid och löften i rosa... tack... det behöver jag!

Ingenting kan komma i min väg från och med nu... ingenting... jag är här... jag är nu... och allt annat är helt ointressant... ja, ointressant var ordet... från och med nu är allt intressant... och det andra skiter jag i!

Godmorgon... det är en torsdag i silvertidens skimmer... pussar och kramar lägges i det vitaste av silkespapper och skickas från mig till er!

En ny dag... en ny ros... idag är jag inte densamma... bara bättre!

Det är märkligt det där med saker och ting som man är med om... det där som kallas - Livet!

Det är otroligt konstigt med tanke på vad man är med om i livet... vad det är man trillar dit på... vad det är som får en på fall... vad det är som triggar... vad det är man smiter förbi så där lite lagom att det inte hinner fastna... det där som man fastnar i med både tjära och fjädrar... det där man kanske avfärdar totalt redan från början... och sen de där stickorna som åker in i huden och fastnar lite grannn... olika länge... en del stannar envist kvar, inflameras och utvecklar till slut ett gift... men man kan inte få bort dem... för man vet inte hur... kroppen säger en sak... hjärnan det motsatta!

Igår lyckades jag ÄNTLIGEN pilla bort en mental sticka - en riktigt FÖRGIFTAD jävel!

Helt plötsligt ser jag små detaljer igen... jag börjar se saker och ting klart och tydligt igen... det är fortfarande lite blurrigt, men jag öppnar upp... äntligen... igen... jag börjar hitta tillbaka till mig själv... här och nu... det där viktiga - här och nu...

... det ÄR så konstigt... att man kan fastna... trots att man inte vill... man bara loopar i tanken och kan inte hitta stoppknappen hur ivrigt man än försöker... kassetten bara rullar på... yada yada yada, bla bla blaaaa... och man blir sååå trött på sig själv... för att inte tala om vännerna... jeeezus vad de måste tröttna på en ibland... fast det brukar å andra sidan jämna ut sig... vi har alla våra små stickor här och där!

Det viktiga är att gifttaggen är borta... och att man aldrig förminskar någon annans tagg, för den kan vara ordentligt giftig trots att den synes liten... men har man de bästa av vänner så klarar man av sina taggar... giftiga eller ej!

Tack kära, älskade vänner för att ni finns här trots att jag ibland kravlar omkring likt Törnrosa bland snåriga buskar... JAG ÄR FRI!!!

Ssshhhhh... en tystnad...

... jag inbillar mig att du är god... men ibland kan du vara ond... från mitt håll är du läkande... från motsatt håll gör du ont... tystnad... ingenting... men... egentligen är du allt...

Att alltid resa hem...

Det är konstigt det här med att resa...
Jag känner mig verkligen hemma nästan överallt nu för tiden... tycker alltid att det är intressant att se nya platser och att återse gamla... men hur trevligt, roligt och fantastiskt det är att åka iväg så måste jag ändå erkänna att jag allt som oftast (efter 7-10 dagar) längtar hem en liten smula också... det känns skönt... för då vet jag att jag åtminstånde bor på rätt plats i mitt liv!

Inatt kommer jag att sova i min egen säng igen... ligga på diagonalen med två täcken och fyra kuddar... vakna till galet fågelkvitter... och göra frukost i mitt eget kök... och fortfarande ha ca 5 veckors semester kvar...

Tack Moira, för en skön och avkopplande vecka på den engelska sydkusten... i det vackra Hamble!

Idag...

... fyller jag ännu en vecka äldre... och jag inser att jag blivit ännu lite klokare... men även ännu en liten skvätt av motsatsen - tack och lov!

Så små...

... tankarna kan vara ibland... likt transparanta bubblor av syrefattig luft... inträngda mellan tid som inte ens existerar... kan även kallas stress...

Ce Moi!

Fick en snilleblixt igår... jag tänkte gå på Nationalmuseum för att beskåda den stora Henri de Toulouse-Lautrecutställningen... och sedan spatsera över lilla bron till Skeppsholmen för lite popkonst av den store Andy Warhol på Moderna museet! Problemet är att jag känner mig totalt utvsulten på god, eller snarare intressant konst... ja, jag börjar till och med känna mig lätt desperat och funderar på att flytta utomlands för att få delta i ett bättre kulturklimat än här i sega och samtidigt sååå pretentiösa gamla eken... suck!

Ååååh jag längtar till Louisiana - mitt favoritmuseum, beläget så vackert vid havet i Humlebaek där nere i Danmark. Där har de en stor utställning med Giacometti och Cézanne i detta nu...

Ok, back to Sweden!
Problemet med min plan var att hela Stockholms befolkning OCH halva Kinas värkt fram exakt samma ide... vilket gjorde det hela till en smått klaustrofobisk upplevelse... så det blev en svassande liten tur in i foajéerna med en lite nosande sväng i NM's museibutik och samma snabba ingång med utgång på MM's dito!

Istället blev det en promenad ut på Kastellholmen för lite lapande av vårsol samtidigt som virvelvindarna tog tag i coiffuren och gjorde sitt bästa för att få in mig i nya tankebanor... och efter ett tags hummande och nickande så hade jag övertalat mig själv till att ta tag i morgondagen... och alla dess dagar därefter...

Jag kan inte rå för att jag jag har en motorcykel i min själ, problemet är att jag fullkomligen sluuukar bensin och den där jävla bensinen kostar kosing baby... !

Also spracht Zarathustra

"Man muß noch Chaos in sich haben, um einen tanzenden Stern gebären zu können..."

"One must have a chaos inside oneself to give birth to a dancing star..."

Ja, ibland fick han till det galant... den där muntergöken med det stadiga inandningsfiltret - Nietzsche

Cabaret Voltaire - Nag nag nag!

Jag gillar inte att tjata på andra... jag gillar själv inte att bli tjatad på... jag tjatar inte... jag går ner i betamode... jag håller låg profil... jag försvinner ut genom köksdörren...

Nej, tjat tjat tjat är inte trevligt på något sätt!
Däremot är jag oerhört duktig på att tjata på mig själv... jodå, det är nag nag nag allt som oftast, både högt och lågt, i smyg och en rejäl utskällning vid köksbänken ibland... och det vet ni ju, jag brukar ju begära skillsmässa från mig själv rätt frekvent här på bloggen - man tröttnar på att höra sin egen inre röst ibland!

Men det är också så - att man allra som oftast vet bäst själv - ibland åtminstone... och då kan man känna sig stolt över att man inte gav sig! Man får stå där och le åt sig själv och säga "... ok, baby, vad var det jag sa!?"... och så klappar man sig själv på axeln och tackar för sitt eget tjuriga sinne, att man inte gav upp... att man ändå lyssnade någonstans långt där inne... man får oftast rätt!

Men att ge upp för lättvindigt är inte heller min melodi, därav denna eviga kamp mot mig själv... jag är både blyg och rättfram, orädd och försiktig... jag är stenbock... och stenbockar vet vad de vill... och inte vill... så, den eviga kampen fortsätter!

(tänk om jag 1983, när jag lyssnade som mest på den här låten, vetat att jag skulle använda mig av den 2007 för att beskriva mig själv... noooo... not me... eller... !?)

... och ändå... måndagmorgon...

Vad vore vi väl utan våra dämoooner... de gör oss människor mer intressanta... och ändå slåss vi... eller så väljer man att inte slåss med dem - dämoonerna...
De människor som väljer att inte slåss med sina dämoooner är de människor som gör mig mest ledsen... men det tror jag inte att de förstår... för det är ju enklare att inte slåss... och ändå...

Åker till jobbet och i gamla stan ser jag vintersolen göra Stockholm aldrig så vackert... hon ståtar vit, sakral och krispig som en warsawakristyr... och ändå...

Jag upptäcker att jag blundar med mitt högra öga för att se bättre när jag skriver in anteckningar i mobilen... jag skelar ju... och det förtar mitt djupseende... jag snubblar och vobblar runt mest hela tiden och slår mig gul och blå... man kanske skulle ta och justera eländet... men ändå...

Måndagmorgon... och jag upptäcker att jag nästan blir kär i gemene man på t-banan...

Måndagmorgon... mitt röda beter sig som Medusas ormar...

Måndagmorgon... jag står för kaos... och jag väljer att slåss... för JAG väljer att välja!

Opositionella transaktioner!

Att leva och bara gå omkring och hoppas på att något ska hända är inte att leva... nej, jag återvänder till mig själv och lever här och nu istället för att leva för sen och kanske!

Ibland måste man säga bye, bye...
Och det har vi ju pratat om tidigare... ett bye, bye kan få själen att skratta rätt rejält... om det görs vid rätt tillfälle vill säga... och jag vet ju innerst inne att jag är född till att skratta... hejdlöst!

Ior-effekten

Ibland händer det att man bara blir ledsen... så där utan att riktigt veta vad det beror på... man är bara genomledsen i kropp och själ... och utan att det är minusgrader ute så fryser man i ben och märg... det kanske är det nordiska kynnet som gör sig påminnt så här när hösten går mot vinter..

Man sitter och tittar ut genom fönstret... och lyssnar på vemodiga sånger i lurarna... och så börjar underläppen att darra... och sen är det kört... man blir jääätte leeedsen... hmmmm... ja, där hamnade jag nu... darrande underläpp och små krusningar i mina skogsgröna... suck...

... och min kära, älskade vän är ledsen i själen just nu... och det kanske är så att man suger upp lite grann av andras ledsamhet för att försöka lätta på deras sorgsenhet... för man vill ju inte att ens nära och kära ska vara ledsna... nej, det vill man inte... så då tar man lite av deras Ior och gör till sin egen Ior... man tappar svansen och man vandrar runt med böjd nacke och undrar vart den tog vägen... den där kära, kära ääälskade svansen... svansen som ger trygghet... utan den är man blott intet... (inbillar man sig åtminstone)

Jag vet i allafall vad jag skulle kunna försörja mig på om jag någonsin blev utan arbete - Professionell Gråterska... för det är jag riktigt, riktigt bra på... att gråta!

You just name the occasion and I'll come and Cry like a baby!

Bauhaus - Telegram Sam

Det var en kväll... inte så olik den igår... vid närmare eftertanke, om än krank och blek, så var det just i går kväll som jag ramlade ner i det här lilla hålet...

Me I funk
But I don't care
I aint no square with my corkscrew hair

Ett hål som fallit i glömska... dolt i ett skört men ack så stingande törnrossnår... en djup sömn i de svarta gosekuddarnas himmelrike... med slätstruken herrskjorta och kvarglömd sotad kajalpenna i de kvasintellektuella små höstvirvelvindarna. Det var de första fem åren av 1980-talets tio sammanlagda. Man var i tonåren och vi var alla ganska ensamma tillsammans i en liten, liten stad med mycket, mycket skog runtom... det funderades en hel del bakom svarta ögon och vitpudrade kinder. Det var långt bort till världen där allt egentligen hände... världen där alla andra befann sig, ja, förutom de som var kvar omhuldade av den stora skogen och den friska luften. Det var på den tiden när världen alltid var någon annanstans... den var aldrig riktigt där man själv befann sig, så mycket visste man - med säkerhet... !

Det man inte visste var... att alla andra med lika sotad kajal och drömmar om något annat befann sig på samma ställe... några i samma skog... andra satt i andra skogar... med sotad kajal och svarta solglasögon... sippandes på samma gamla kaffe på samma gamla kafé... drömmandes om något annat...

Idag vet man bättre... den där andra världen, där allt händer... det är faktiskt ingen plats... det är något som finns så mycket närmare, men det kan man inte veta när man är ung och sitter på det där kaféet! Den världen finns inne i våra kroppar... det är bara en rätt lång resa dit... ungefär som att sitta på ett tåg i 25-30 år...

.. dessa hål är rätt småtrevliga att ramla ner i idag... och jag är glad över att jag var en av dem som satt där på kaféet och drack surt gammalt kaffe tillsammans med Herr Kafka...

The Necessary Distance...

The Sound

Jag befinner mig just nu precis på gränsen till dalarna... nästan precis på breddgraden... men här är kallt... och mörkt... och jag känner en klump av vemod i mitt veka hösthjärta... jag gör det ibland, när jag åker "hem"... känner ett vemod... men jag behöver få mig en dos av rejält vemod ibland, det liksom rensar ut och skapar plats för ett här och nu... skapar plats för nytt... det gör så att jag kan vara nära, nära... nära...

Förmodligen handlar det om att vissa årstider triggar igång vissa minnen... och i mitt bitterljuva njutningscenter så triggas jag av vemodet... vemodet jag kände som tonåring... Det är något med det bitterljuva som får mig att verkligen känna att jag lever och andas... det bitterljuva summerar mitt liv och gör att jag kan njuta av ett här och nu med blicken framåt men ändå lite bakåtlutad i minnen... det ger mig på något underligt sätt (eller det kanske inte alls är underligt om man frågar Dr Jung) det nödvändiga avståndet - the necessary distance som sångaren Adrian Borland förklarade så klartänkt i en intervju någon gång i mitten av 80-talet... en intervju som tog mig med storm och har präglat mitt att sätt bemöta de eventuella problem som ibland dyker upp på stigen... om man bara ger stunden eller problemet the necessary distance så kan man lösa upp knuten... och räta ut tråden...

Jag ska banne mig leta reda på det där gamla kassettbandet och lyssna på intervjun med Adrian när jag kommer hem... för jag minns att han sa en massa bra saker den käre Adrian vilket blandades med låtar från den då nya skivan av The Sound Counting the Days (1986) med förljuvande låtar som Counting the Days och Dreams Then Plans...

De var bra otroligt lågmält och smäktande bra The Sound... tyvärr tog Adrian Borland sitt liv 1999 och det är alltid tråkigt med människor som känner att den enda utvägen är att försvinna från jordelivet... det gör det så mycket sorgligare att leva vidare för släkt och vänner... men han kanske kände att han behövde the necessary distance...

Vanitas...

En klar och härlig morgonluft sipprar in i lägenheten när jag öppnar fönstret... solen lyser genom de ännu lövbeklädda grenarna... allt doftar lugn och ro... vi får äntligen tassa in i höstens förljuvande dvala och alla människor blir helt plötsligt lite vackrare... med klar blick och rosor på kinderna... helt plötsligt är vi inte på väg någonstans... vi har tid igen... tid för våra tankar... tid för varandra... vi vill omfamna varandra igen...

Beslut blir alltid lättare att ta på hösten... hösten ger oss den natur vi behöver för att tänka... lite lugn och ro...

... men detta gör inte hösten mindre stor i formatet... snarare tvärtom!

Hösten är stor och pampig!

I och med att allting dör undan eller gömmer sig i springor och sprickor... i osynliga grottor eller i jorden, kan hösten även ses som maktfullkomlig och orubblig... jag kuvar mig... samtidit som jag fullkomligen förälskar mig totalt i den ljuvligaste av årstider...

... hösten är som en kort, kort barock epok... ett memento mori... och den behövs oss människor!

Jag älskar... älskar... och älskar...

Ja, det är så mycket och så många som jag verkligen älskar!
Jag är också mycket noga med att berätta det för dem det berör, livet är kort och en vacker dag är man borta... så är det, hur mycket man än duktigt försöker förtränga det!

Idag vill jag säga det med lite extra eftertryck - Att jag älskar mina föräldrar så himla-himla-himla mycket! Jag säger det extra mycket idag, men ni vet att det gäller 24-7! Jag är så lättad-lättad-lättad av det positiva beskedet du/vi fick idag pappa, och vi pustar äntligen ut ordentligt och firar om än på olika håll... men ändå tillsammans!

En miljon-miljon-miljon pussar och kramar från lillan!

The Organ - Memorize the City

... nej... det är inte alls så att jag vill vara 18 igen... nej nej nej... men när jag lyssnar på The Organ från Vancouver så får jag samma känsla i kroppen som när jag var runt 17-18... den där bitterljuva känslan att inget veta... att inte riktigt förstå... att ständigt undra... och att inte ha några svar... man önskar att någon ska berätta alla hemligheter, men man vet att det skulle vara lönlöst att få alla svar - det skulle vara som att fuska med själva livet... för man vet någonstans långt där inne att man själv måste ta de där stegen... stegen som ger svar...

Det är ungefär samma känsla som jag kan få när äppelträden äntligen blommar igen... eller när den första snön faller och bildar ett tjockt, vitt glittrande täcke av miljoners... miljarder... trillioner små snöflingor som gnistrar så där magiskt en sen vinterkväll och man befinner sig ensam i skogen och månskenet illuminerar varenda liten stjärna av frusna ögonblick... en bit bort ser man att det lyser varmt i några hus... och det är så tyst att man kan höra när de frusna snöflingorna frasar mot varandra... de tar mark och lägger sig som ett glimmande puder - som en uppochnedvänd stjärnhimmel där snöstjärnorna glimmar ikapp med cassiopeia...

Livet blir plötsligt ganska litet och futtigt... och allt annat... ja... det där som man inte riktigt vet vad det är för något... det blir så oändligt mycket större och jag nästan tappar andan för ett tag... mina frågor är så små... men samtidigt kan de aldrig bli större än just då... just precis där med detta överväldigande glittrande och glimmande... och tystnaden... med det där frasiga tysta klirrandet av iskristaller i de vackraste formationer som tar mark... just precis så känner jag när jag lyssnar på The Organ... och jag blir glad när jag inser att jag är långt ifrån att vara 18 år...

The Knacks, my Sharona, pappa och jag...

I morgon ska jag ta min vaccinspruta mot TBE... men det är ändå inget mot vad min pappa ska göra... han ska in på magnetröntgen... kolla läget... det kommer att gå bra - det känner jag på mig!

Synd att vi inte bor i samma stad pappsen, då kunde du och jag ta en sväng med bilen, mata in en cd... och kräma på med volymen och sjunga oss hesa samtidig som vi river av ett bredställ med tjutande däck - bara för att lätta of some steam liksom...

... mymymyiiiiiaiai... wooooooow... mymymymy Sharona!!!

Puss & kram... tänker på dig i morgon!


(pappa diggar Bob Hund på min iPod)