Vanitas...

En klar och härlig morgonluft sipprar in i lägenheten när jag öppnar fönstret... solen lyser genom de ännu lövbeklädda grenarna... allt doftar lugn och ro... vi får äntligen tassa in i höstens förljuvande dvala och alla människor blir helt plötsligt lite vackrare... med klar blick och rosor på kinderna... helt plötsligt är vi inte på väg någonstans... vi har tid igen... tid för våra tankar... tid för varandra... vi vill omfamna varandra igen...

Beslut blir alltid lättare att ta på hösten... hösten ger oss den natur vi behöver för att tänka... lite lugn och ro...

... men detta gör inte hösten mindre stor i formatet... snarare tvärtom!

Hösten är stor och pampig!

I och med att allting dör undan eller gömmer sig i springor och sprickor... i osynliga grottor eller i jorden, kan hösten även ses som maktfullkomlig och orubblig... jag kuvar mig... samtidit som jag fullkomligen förälskar mig totalt i den ljuvligaste av årstider...

... hösten är som en kort, kort barock epok... ett memento mori... och den behövs oss människor!