...

Den här vintern slår mig med häpnad varje dag... se så vackert det är idag... och solen tittar fram och värmer den lilla människans bleka och kalla vinternos...

Groundhog day!

Nå... vad säger den där lilla bisamråttan Punxsutawney Phil om vintern nu då???

Va???
Va!!!???

Hur länge kommer vintern att belägra våra sinnen och minnen... och därmed förvirra den lilla människan och förblinda henne med snökristallers outhärdligt estetiska fulländning???

Träden är alldeles kala nu...

... och rimfrosten nyper i dess grånade grenar... men längst ut på kastanjens grenar syns redan nu välinbäddade knoppar... de bara ligger där och sover... snusar lungt... och inväntar en förändring som oundvikligen skall komma...

Det har slackat på redaktionen!

Oj... jag har varit lite upptagen... med att bevista små forskningsbibliotek... samt bestämt mig för att resa till Göteborg, Varberg samt Nice! Ni greppar läget va!? Det har varit lite multikulti här borta... vidare har jag haft en inneoboende i Marlene Dietrichsalongen i natt...

Det doftar vinter utomhus och tända ljus inomhus... jag har kastat av mig ett ok och gått vidare... livet är för kort för att tillåta sig hämmas i ett och samma läge... nu går jag vidare så får kreti och pleti sköta sitt!

Fredag... och det doftar några dagar ledigt nu... och hemma har det doftat pistage - jag håller på att återerövra mitt kök... jag äääälskar mat... matlagning... matätning... mat... köksutensilier allt som ser ut som maräng...

Snöbären på buskarna utanför mitt fönster lovar jul... och första glögginviten har ramlat in bland breven... tyvärr var jag tvungen att tacka nej då jag befinner mig på kurort den helgen...

Jag drar in nya dofter i min nos... och försöker hitta mitt rätta läge...

... det söker sig slingriga nya dofter av nytt kring min nos, jag andas in så länge jag bara kan... och en förnöjsam löneförhöjning TVINGAR mig att genast boka en resa till Franska Rivieran!

... det doftar äntligen "NU"... och "DÅ" blev helt plötsligt ett minne blott!

Och DÄR klockar vi in vintern på riktigt!

Massor av yrsla små nätta snöflingor singlar runt utanför mitt fönster... Kung Bore har gjort sin entré!

- Var är mina pantalonger... min fårskinnsmuff... mina pampusher och min kälke!? Se upp i baaacken - tusen hål i naaacken!!!

Känner ni...

... känner ni... doften där ute... doften av analkande snö... doften av en vinter i antågande... känner ni... det doftar löften... samkväm... kalla fingrar... och varma vantar...

Juni 2009

Instant morgonkris...

Drömmer något om att jag är ute i skärgården... något skrämmande händer... jag vaknar... somnar om... drömmer om att jag åker i en bil och i en mötande bil sträcker en person ut armen och i handen håller personen en kalashnikov - helskumt, jag vet! Den gamla fredsaktivisten i mig undrar... men då har jag den senaste tiden, i vaket tillstånd, undrat en hel del över varför jag inte längre är aktiv och idealistisk som jag var när jag var yngre... det räcker inte med att säga att man är humanist... man måste hjälpa behövande och bekämpa orättvisor mer aktivt än i bara tanken... tanken räknas, men att verkligen sträcka ut en hand är det som verkligen gör ändring... antar att jag blev gammal till slut - men bara på utsidan!

Klockan är tio i sju... jag vaknar bara för att mobilen larmar för en tvätt-tid på arla morgonkvist... något jag gör enbart för att stärka karaktären...

Trasslar mig yrsligt ur sängen... drömmen hänger kvar... samlar ihop tvätten och yrslar mig ned i tvättstugan... men innan jag tar hissen ned så öppnar jag en vädringsbalkongsdörr i trapphuset. Där ute blommar syrenen och solen fullkomligen häller ner sina varma strålande tassar ned på innergårdens leende sökande nosar... en koltrast sjunger ett ode till just denna morgon och tornet på Sofiakyrka hälsar godmorgon och jag hoppar in i hissen...

... när jag sedan kommer upp igen... så har doften av morgonsolsindränkta syrener lingrat sig in i trapphuset, kroppen kommer ihåg känslan av morgnar i Florens för en massa år sedan och en känsla av att allt är möjligt strömmar igenom min kropp!

Sommartid i Bregottfabriken:

Måndag... måndag... sommartid... trött som en sengångare som blivit biten av en tze-tzefluga... jag krafsade blint i luften ovanför huvudet samtidigt som jag försökte vakna... har fortfarande inte lyckats - vakna, alltså!

Yrslig i mössan precis om kossorna... när är det mjölkdags... NÄR???

Vårens kalla och fuktiga nos...

... drar runt och gäckar... vintergäcken ståtar gul i slänten - i mängder... solen har smekt oss med sina vitgula silkestassar i några dagar nu... och då kommer den - starjauren nr 4!!!

Små tunna, nästan osynliga flingor singlar ned... precis som det ska göra så här i mars... men de små människorna har ändå fått upp väderkornet... det går inte att ta fel... våren är på gång... och vi ler inombords varje dag... snart så kommer koltrasten att sjunga för första gången i år... and that's a fact darlings!

I år lovar jag...

... att inte börja klä mig för tunnklätt nu när våren börjar stryka runt med sin sammetslena nos... kappan på och tröja under den!!! Jajjamensan!!! Och rätta mig om jag gör fel!!!

Sorry all you boys & girls...

... men jag är ute och letar efter våren den här helgen... det doftar annorlunda ute... och jag känner något i mitt blod... något nytt... något bra... något gott... måste gå... ! Ni kan nå mig på radiolan om ni undrar något!

Hurra!!!

Första tranan har landat!
Nu jävlar är det vår hörrni!!!

Första riktiga snön...

Jag vaknade... sa några väl valda ord till mig själv... rumlade ur sängen... tände en massa ljus... drog upp gardinen... och där... där ute... där var det alldeles vitt...

... den första riktiga snön...

Det finns nästan inget mysigare än det här... jag blir inte riktigt lika yster som när jag var barn och det första snötäcket låg som fetvadd utanför fönstret... men nästan... på ett lugnare och mer kontemplativt sätt...

Äntligen får den lilla människan vila... vila i ett lager av fetvadd som både värmer och skyddar någonting inne i kroppen... hjärtat kanske, eller hjärnan... strunt samma!

Snön yrslar ner i stora flingor just nu... och jag tänker lägga mig i soffan och titta på en film...

Vaniljmolnen...

... sveper förbi på himlen... hösthimlen... det börjar bli kallt och elementen har äntligen blivit varma i lägenheten... (det skedde i helgen)...

... lovar ny årstid... en kall sådan... den som vi faktiskt längtar efter, även om få vill erkänna det... nej, det är så mycket normalare att längta efter sommar... men jag tycker att sommaren är lättköpt...

... viskar om vintern... vintern där vi hittar oss själva igen... man får ro att tänka... tid att kura skymning... att hitta tillbaka både till oss själva och till varandra...

... kysser min panna och lämnar ett ljust rosavitt avtryck... jag tackar och kysser vaniljmolnet i flykten... vintern är i antågande... och det gör mig glad...

Den första frosten...

Äntligen - den första frostbitna morgonen... med krispigt vita och glimmande tak... jag får en frostnupen nos, engelskt rosade kinder och rykande andedräkt... ljuvligt!

Tiden är nu... här och nu... lura inte i er någonting annat... !

Vintern kommer krypande... och man får kura ihop sig under kappan med lång och varm halsduk och varma hemstickade vantar... jag kan inte rå för det, men jag tycker att den här årstiden är så befriande kall och skön!

Den bleka solen gör allt i sin makt för att värma upp jorden så gott det går... på marken ligger drivor av löv, nu beklädda med ett vitt frostglimmer... de sista löven faller, de singlar inte längre, de faller med nästan tunga dunsar... och landar likt avsvimmade fladdermöss framför mina fötter!

Jag är som bäst nu - det här är min tid!

Morgonblå...

... och de små människorna är trötta... så trötta... men man måste kliva upp... äta frulle... och gå iväg...

... men helst vill de små människorna stanna kvar inne... i pyjamasen... och titta ut genom fönstret... och se alla blåa nyanser som morgonen ger...

... allt går så fort... fast det känns som om tiden står stilla... och det morgonblå är snart borta... inte ens ett minne...

... men tur är... att imorgon blir känslan lika stor igen... när det morgonblå väntar bakom gardinen...

Inte varje morgon...

... men nästan... så sitter det en kråka högst uppe i ett mycket vackert träd som jag passerar varje dag. Kråkan sitter högst upp på en kal gren i det annars så lövbeprydda stora trädet. Idag satt han där uppe... i ensamt majestät... stor och grå... tyst... och vacker... full koll... men det verkade inte som om kollen på läget var det viktiga... nej, solens strålar färgade kråkans gråa och svarta fjäderdräkt i guldglimmande rosa... morgonvärme...

Jag sneddade över gräsmattan och mina steg tog mig precis under kråkan... i luften som fanns mellan mig och han på grenen högst där uppe, kände jag ett samband mellan oss!

Om man hade haft möjligheten att vara riktigt nära kråkan... ja, kanske sitta där alldeles bredvid... så hade man förmodligen kännt värmen från oktobermorgonsolen... hur den värmt den lite kalla nosen... och kråkan hade delat med sig av några kloka hemligheter som annars bara kråkor känner till...

Öppnade kylskåpsdörren...

... bligade in i det vita kalla lilla utrymmet... och där var fullt med mat... men ingen - MJÖLK!!! Så det blev till att styra upp coiffuren, dra på sig kläder, samla ihop nycklar och plånbok och fnurra iväg till Konsum... Nu har jag inte många meter till "min" Konsum... men det känns alltid lite märkligt att prata med människor man inte känner - innan man riktigt vaknat!

Morgonsolen smeker taken allt den kan så här på hösten... ljuset drar åt det kalla... ett silverglitter... men trots det är detta ljus mer värdefullt än det guldglitter som strör sin glans på sommaren... luften är kall och krispig... och jag har en vit cyklamen i fönstret... min mamma köpte alltid en cyklamen till vintern... och precis som min mamma så älskar jag vita blommor... de påminner mig om snöflingor som dinglar ned från himlen - jag inser att jag inväntar vintern...

Var är Scott Walker när man verkligen vill kramas.. ?

Igårkväll när jag åkte hem från jobbet, och tunnelbanan gick över bron i gamla stan, stod solen lågt, eller... den snarare låg... låg som ett stort runt guldägg strax ovanför västerbron...

Jag vände nosen rakt emot ljuset och tittade rakt in i det glödande guldägget - ja, ja... jag vet att man inte fååår titta rakt in i solen... men det var ju ingen sol, det var ett guldägg!!!

Ett glödgat skimmer låg över riddarfjärdens vattenspegeln och solen speglade en vacker solgata... det doftade guldglitterbeströdd mossa... guldglimmande skogsstigar... nya guldborderade ullvantar... och i magen kände jag en liten höstglöd... det där bitterljuva... lite ödesmättade... ensamma...