Den första frosten...

Äntligen - den första frostbitna morgonen... med krispigt vita och glimmande tak... jag får en frostnupen nos, engelskt rosade kinder och rykande andedräkt... ljuvligt!

Tiden är nu... här och nu... lura inte i er någonting annat... !

Vintern kommer krypande... och man får kura ihop sig under kappan med lång och varm halsduk och varma hemstickade vantar... jag kan inte rå för det, men jag tycker att den här årstiden är så befriande kall och skön!

Den bleka solen gör allt i sin makt för att värma upp jorden så gott det går... på marken ligger drivor av löv, nu beklädda med ett vitt frostglimmer... de sista löven faller, de singlar inte längre, de faller med nästan tunga dunsar... och landar likt avsvimmade fladdermöss framför mina fötter!

Jag är som bäst nu - det här är min tid!