Inte varje morgon...

... men nästan... så sitter det en kråka högst uppe i ett mycket vackert träd som jag passerar varje dag. Kråkan sitter högst upp på en kal gren i det annars så lövbeprydda stora trädet. Idag satt han där uppe... i ensamt majestät... stor och grå... tyst... och vacker... full koll... men det verkade inte som om kollen på läget var det viktiga... nej, solens strålar färgade kråkans gråa och svarta fjäderdräkt i guldglimmande rosa... morgonvärme...

Jag sneddade över gräsmattan och mina steg tog mig precis under kråkan... i luften som fanns mellan mig och han på grenen högst där uppe, kände jag ett samband mellan oss!

Om man hade haft möjligheten att vara riktigt nära kråkan... ja, kanske sitta där alldeles bredvid... så hade man förmodligen kännt värmen från oktobermorgonsolen... hur den värmt den lite kalla nosen... och kråkan hade delat med sig av några kloka hemligheter som annars bara kråkor känner till...