Instant morgonkris...

Drömmer något om att jag är ute i skärgården... något skrämmande händer... jag vaknar... somnar om... drömmer om att jag åker i en bil och i en mötande bil sträcker en person ut armen och i handen håller personen en kalashnikov - helskumt, jag vet! Den gamla fredsaktivisten i mig undrar... men då har jag den senaste tiden, i vaket tillstånd, undrat en hel del över varför jag inte längre är aktiv och idealistisk som jag var när jag var yngre... det räcker inte med att säga att man är humanist... man måste hjälpa behövande och bekämpa orättvisor mer aktivt än i bara tanken... tanken räknas, men att verkligen sträcka ut en hand är det som verkligen gör ändring... antar att jag blev gammal till slut - men bara på utsidan!

Klockan är tio i sju... jag vaknar bara för att mobilen larmar för en tvätt-tid på arla morgonkvist... något jag gör enbart för att stärka karaktären...

Trasslar mig yrsligt ur sängen... drömmen hänger kvar... samlar ihop tvätten och yrslar mig ned i tvättstugan... men innan jag tar hissen ned så öppnar jag en vädringsbalkongsdörr i trapphuset. Där ute blommar syrenen och solen fullkomligen häller ner sina varma strålande tassar ned på innergårdens leende sökande nosar... en koltrast sjunger ett ode till just denna morgon och tornet på Sofiakyrka hälsar godmorgon och jag hoppar in i hissen...

... när jag sedan kommer upp igen... så har doften av morgonsolsindränkta syrener lingrat sig in i trapphuset, kroppen kommer ihåg känslan av morgnar i Florens för en massa år sedan och en känsla av att allt är möjligt strömmar igenom min kropp!