... och ändå... måndagmorgon...

Vad vore vi väl utan våra dämoooner... de gör oss människor mer intressanta... och ändå slåss vi... eller så väljer man att inte slåss med dem - dämoonerna...
De människor som väljer att inte slåss med sina dämoooner är de människor som gör mig mest ledsen... men det tror jag inte att de förstår... för det är ju enklare att inte slåss... och ändå...

Åker till jobbet och i gamla stan ser jag vintersolen göra Stockholm aldrig så vackert... hon ståtar vit, sakral och krispig som en warsawakristyr... och ändå...

Jag upptäcker att jag blundar med mitt högra öga för att se bättre när jag skriver in anteckningar i mobilen... jag skelar ju... och det förtar mitt djupseende... jag snubblar och vobblar runt mest hela tiden och slår mig gul och blå... man kanske skulle ta och justera eländet... men ändå...

Måndagmorgon... och jag upptäcker att jag nästan blir kär i gemene man på t-banan...

Måndagmorgon... mitt röda beter sig som Medusas ormar...

Måndagmorgon... jag står för kaos... och jag väljer att slåss... för JAG väljer att välja!