The Organ - Memorize the City

... nej... det är inte alls så att jag vill vara 18 igen... nej nej nej... men när jag lyssnar på The Organ från Vancouver så får jag samma känsla i kroppen som när jag var runt 17-18... den där bitterljuva känslan att inget veta... att inte riktigt förstå... att ständigt undra... och att inte ha några svar... man önskar att någon ska berätta alla hemligheter, men man vet att det skulle vara lönlöst att få alla svar - det skulle vara som att fuska med själva livet... för man vet någonstans långt där inne att man själv måste ta de där stegen... stegen som ger svar...

Det är ungefär samma känsla som jag kan få när äppelträden äntligen blommar igen... eller när den första snön faller och bildar ett tjockt, vitt glittrande täcke av miljoners... miljarder... trillioner små snöflingor som gnistrar så där magiskt en sen vinterkväll och man befinner sig ensam i skogen och månskenet illuminerar varenda liten stjärna av frusna ögonblick... en bit bort ser man att det lyser varmt i några hus... och det är så tyst att man kan höra när de frusna snöflingorna frasar mot varandra... de tar mark och lägger sig som ett glimmande puder - som en uppochnedvänd stjärnhimmel där snöstjärnorna glimmar ikapp med cassiopeia...

Livet blir plötsligt ganska litet och futtigt... och allt annat... ja... det där som man inte riktigt vet vad det är för något... det blir så oändligt mycket större och jag nästan tappar andan för ett tag... mina frågor är så små... men samtidigt kan de aldrig bli större än just då... just precis där med detta överväldigande glittrande och glimmande... och tystnaden... med det där frasiga tysta klirrandet av iskristaller i de vackraste formationer som tar mark... just precis så känner jag när jag lyssnar på The Organ... och jag blir glad när jag inser att jag är långt ifrån att vara 18 år...