Bauhaus - Telegram Sam

Det var en kväll... inte så olik den igår... vid närmare eftertanke, om än krank och blek, så var det just i går kväll som jag ramlade ner i det här lilla hålet...

Me I funk
But I don't care
I aint no square with my corkscrew hair

Ett hål som fallit i glömska... dolt i ett skört men ack så stingande törnrossnår... en djup sömn i de svarta gosekuddarnas himmelrike... med slätstruken herrskjorta och kvarglömd sotad kajalpenna i de kvasintellektuella små höstvirvelvindarna. Det var de första fem åren av 1980-talets tio sammanlagda. Man var i tonåren och vi var alla ganska ensamma tillsammans i en liten, liten stad med mycket, mycket skog runtom... det funderades en hel del bakom svarta ögon och vitpudrade kinder. Det var långt bort till världen där allt egentligen hände... världen där alla andra befann sig, ja, förutom de som var kvar omhuldade av den stora skogen och den friska luften. Det var på den tiden när världen alltid var någon annanstans... den var aldrig riktigt där man själv befann sig, så mycket visste man - med säkerhet... !

Det man inte visste var... att alla andra med lika sotad kajal och drömmar om något annat befann sig på samma ställe... några i samma skog... andra satt i andra skogar... med sotad kajal och svarta solglasögon... sippandes på samma gamla kaffe på samma gamla kafé... drömmandes om något annat...

Idag vet man bättre... den där andra världen, där allt händer... det är faktiskt ingen plats... det är något som finns så mycket närmare, men det kan man inte veta när man är ung och sitter på det där kaféet! Den världen finns inne i våra kroppar... det är bara en rätt lång resa dit... ungefär som att sitta på ett tåg i 25-30 år...

.. dessa hål är rätt småtrevliga att ramla ner i idag... och jag är glad över att jag var en av dem som satt där på kaféet och drack surt gammalt kaffe tillsammans med Herr Kafka...