Att gå vidare...

I morse gick en il genom min kropp och jag kände en längtan till december... hörde att det inte bara var jag som genomfarit samma känsla i dagarna... En vän sa att hon kände en längtan till... ja... luciafirande...!?

Är vi så inkörda på årstider och cykler att traditioner blir extra viktiga när det har varit stormiga tider - visst är det så, det visar väl forskningen har jag hört. Men det har varit två år kantade av stora känslor i mina kretsar... mest sorg och uppbrott, sjukdomar och bortgångar. Men också nya eller ändrade karriärval, vidare har gamla och nya vänner dykt upp på vägen och några har försvunnit! Navelsträngar har putsats till eller kanske till och med klippts av! Vi är väl i den åldern antar jag. De senaste två åren har årstidernas högtider inte haft någon plats i högsätet direkt - kan det vara detta som gör mig och mina vänner så till sig i detta nu, alla verkar må bra och tagit stora viktiga beslut detta år... vi har sagt "Nej!" och vi har sagt "Ja!", vi har sagt "Hej då!" och vi har sagt "Välkommen!" och "Jag måste berätta en sak...".
Äntligen har vi slutat snurra runt och vi ser varandra efter tunnelseendet och jag tror att vi känner att det är tid att landa och bara vara med varandra igen...

Ok kära vänner, det är bara att börja baka pepparkakor och lussekatter, köpa ljus till våra anhörigas gravar till allhelgonahelgen, planera middagar och kalas, värma glöggen, sy ny klänning till nyår, slå in julklappar, baka scones till afternoon tea, bjuda in till julgranspyntning, leta efter recept till mårten gås, hyra en stuga i skärgården och fira den vinande höstens höga väsen med hela vänskapsbunten.... och alla nyinköpta lägenheter och renoverade rum som ska invigas både här och där! Sen är blir det alla jämna födelsedagar, påskpussar, valborgmässoeldar, midsommarkransar... och raka vägen till ett vilohem efter allt detta!