Dewdrops of my mind...
Frankofilen i mig säger...
... merci svt, för att ni sänder franska filmer från 60-talet när man kommer hem mitt i natten så här... ett härligt sätt att avsluta en mycket fantastisk dag på måste jag säga! Fransmän kan verkligen prata, det är synd att man förstår så lite av vad de säger... men när de spelar ett vackert stycke av Vivaldi... ett par ligger på en strand... han läser högt ut en bok och hon säger "kyss mig" så kan det ju inte vara annat än bra!
Etiketter: Lyxbohemen svammlar i skägget
posted by Maria at 01:36
.jpg)
3 Comments:
Oui, mademoiselle, c'est très intéressant att se film där man inte kan vara säker på NÅNTING. Godards filmer är inte nåt man ligger och slökollar på precis! Som i "Till sista andetaget" då hux flux en man blir påkörd av en bil liksom lite utanför bild, Jean-Paul Belmondo går dit (till synes lika överraskad som åskådaren), korsar sej och går därifrån. Allting bara händer, i dagens filmer är det ju en grundmurad sanning att en film i första hand ska berätta en historia på ett så fängslande sätt som möjligt. Men i dom här filmerna är det faktiskt som i verkliga livet, vi har inga manus att förhålla oss till...
Samtidigt kan jag irriteras över en hel del stela dialoger, där har filmkonsten helt klart utvecklats till det bättre!
Ah, tries bien Mr Stetson! Fransmännen vet att röra och föra sig på film... och så snygga kläder! Jean Luc Godards filmer känns en aningen kryptiska emellanåt, men det är trots allt det som är tjusningen - men om de ska spegla människans komplexitet så känns ju allt rätt knepigt och stolpigt... där död och kärlek ständigt avbryter varandra med avbrott för reciteringar och funderingar... som man faktiskt rätt sällan får någon koll på i tittandets stund... fast det är iof PRECIS SÅ mitt liv fungerar när jag tänker efter - vareviga dag... all denna död... all denna kärlek... och detta eviga reciterande ur den eviga litteraturens kanon!
Men incidenten med saxen och den lille mannen i nattens film kändes rent psykotronisk, det var bara lite droger och Dracula som saknades i den scenen!
Annars är jag mer av en Italiano-cineast - Älskar Fellini! De är lite mer varma både med kärleken och döden... lite mer raka rör så att säga... och så all god mat de ständigt fixar med... Amarcord är min absoluta favoritfilm - ja, min vän, så förutsägbar är jag... Fellini...!
Si, signorina, jag gillar också Fellini, och "Amarcord" är onekligen en klassiker! Men vad gäller italienska filmer kan jag ibland bli rejält irriterad på den där obligatoriska skrikscenen med en stor familj runt ett matbord som dom alltid ska ha med i sina filmer. En sak som jag verkligen GILLAR i många italienska filmer är dom där scenerna som en rationell svensk eller amerikansk filmklippare skulle massakrera med saxen. T.ex. i "Alla mår bra" med Marcello Mastroianni finns en fantastisk scen där handlingen bara stannar upp. Man får följa Marcellos dotter (i filmen) när hon sitter i en bil och åker på en motorväg, då plötsligt trafiken börjar gå långsamt och snart är allt bara en stor bilkö där folk börjar lämna sina bilar. Som åskådare får man också följa med och se vad det är som gjort att alla bilar stannat: det visar sej att en hjort står mitt på motorvägen, bara står där och tittar mot oss medan kameran saktar zoomar in hjorten och folk står och betraktar den utan att säja nåt... Det var längesen jag såg "Amarcord" nu, men jag har för mej att det finns nån liknande scen där med nån kille som vandrar i dimman. Fast det kan vara en annan film jag tänker på!
Skicka en kommentar
<< Home