Liebe...

”Det regnade så dystert på mina rutor i morse. Det har knappt varit läsljust på hela dagen. Spisen ryker in. Mina kor såg så dystra ut, så jag gav dem friheten ”Gån vart I viljen!” sade jag till dem och omfamnade deras kloka huvuden. Men de började gråta, och så mycket älskar de mig att icke en enda av dem har lämnat mig, fast jag löst deras bojor och låtit ladugårdsdörren stå på glänt. De stannar, men nu som fria varelser, ej som slavar!”