Nu har vårat torkskåp lagt ner och nytt skåp är beställt men kommer inte att levereras förrän vecka 14. Det betyder att vi med tålamod får låta tvätt hänga lite här och där i våra hemman! Konstigt nog så blir jag inte speciellt irriterad över detta... och jag har funderat lite grann över varför, hur kommer det sig...? För urbana människor i västvärlden så kan ju minsta lilla sten som ligger på våra asfalterade gator tydligen väcka den värsta gnällspiken och det fulaste ansiktet kryper fram hos vem som helst - vi har valt att kalla detta för i-landsproblem! Bara att termen existerar borde få människor att tänka...
- Trasigt!? - Köp nytt genast!!! - Det är bara att kasta och köpa nytt!!! - Ny modell - köp!!!
Rätt osensuell inställning till livet och världen om du frågar mig...för ja, jag mäter livet i smarthet, ödmjukhet, skratt - summan av kardemumman blir sensibilitet... och det är valutan i mitt lilla land! Här har yta och status inget att hämta...
Jag tycker det är relativt ointressant med människor som tar livet lite grann för givet och som tycker att endast det bästa är gott nog... har något gått sönder eller ändrats så ska det ta mig faaan gnällas och stämmas och genast ersättas med nytt! Kära nån... slappna av... och skit ut det där spettet du svalt! Det köps utan tanke och mening... massorna följer strömmarna... då slipper man tänka själv... och det finns alltid någon som bestämmer vad som gäller och då gäller det att köpa, köpa, köpa... annars kanske vi andra inte ser att du är speciell...
Visst gnäller jag med när mina kaffebönor är slut och när glassbolagen tar bort mina favoriter ur sitt sortiment... men det brukar resultera i att jag finner en tjusning i att leta reda på någon ny böna eller glass som ska förljuva min gom... för det finns en oerhört förtjusande lust i att inte ha... att inte få... och att hitta något annat... något med riktigt värde!
Äh, jag tar det här med det trasiga torkskåpet med ovanlig ro... känns nästan kontemplativt på något sätt... och jag gillar att tvätta - jag får något vettigt gjort och jag har tid att fundera på sakernas tillstånd i slappa bomullskläder och uppsatt rufsigt hår... det är en guldstund för mig... och att det nu blir lite stökigare och bökigare ger mig mer karma på något sätt... herregud, vem är jag att klaga... jag har mat på bordet och njuter av de minsta guldkornen som livet beströr min stig med... jag är en nyfiken jäkel som gärna tar den lilla stigen bredvid... och gissa vem som hittar de bästa godbitarna...?