Epikuros!

Epikuros (341 fkr- 270 fkr) - en schysst snubbe...

Om Epikuros ur NE:
Epiku´ros, f. 341, d. ca 270 f.Kr., grekisk filosof från Samos, senare verksam i Athen. E. grundade den epikureiska skolan, epikurismen, som kom att bli en mycket inflytelserik åsiktsinriktning inom hellenistisk filosofi. Det grundläggande temat i E:s tänkande är frågan om det rätta sättet att leva. Livets mål är i princip att uppleva lust och undgå smärta, men i praktiken är det ofta klokt att avstå från ögonblickets njutning och att välja något som medför smärta. Sinnesro, ataraxi, är ett viktigt mål för den vise. Lyckligast är en tillbakadragen och behaglig tillvaro samman med goda vänner. Ett liv i lyx och överflöd och sinnesrus är ingenting att trå efter. Den som lever dygdigt lever lyckligt.

Med vissa modifikationer anslöt sig E. till Demokritos materialistiska och atomistiska filosofi. Själen, som består av atomer, kan inte överleva kroppen. Det finns gudar, som också består av atomer, men de befattar sig inte med människornas angelägenheter. Vi behöver alltså inte oroa oss vid tanken på liv efter döden och på gudars straff. Den epikureiska skolan torde ha fortlevt under ett par århundraden e.Kr. Framstående representanter för riktningen var E:s lärjungar Metrodoros från Lampsakos och Hermarchos från Mytilene. Huvudkällan för vår kunskap om epikurismen är diktarfilosofen Lucretius stora lärodikt "De rerum natura" från sista århundradet f.Kr. Vidare har Diogenes Laërtios i sitt filosofihistoriska verks tionde bok, som handlar om E., återgivit tre viktiga lärobrev av denne. Slutligen har man vid utgrävningar i Herculaneum påträffat ett filosofiskt bibliotek av svårt skadade papyrusrullar, huvudsakligen epikureiska skrifter. Flertalet av dessa är författade av Filodemos från Gadara, verksam i Rom under sista århundradet f.Kr. Dessutom ingår delar av E:s filosofiska huvudarbete Om naturen.