Tionde kapitlet...

Som vuxen har jag ofta upplevt det speciella arv som tiden lämnat efter sig till resenären: längtan efter att uppsöka en plats en andra gång, att avsiktligt leta rätt på vad man förut råkat snubbla över, att återuppleva känslan av upptäckt. Ibland letar vi rentav åter reda på en plats som inte var den minsta märkvärdig i sig - vi letar efter den bara för att minnas den. Om vi verkligen finner den visar det sig förstås att allt är annorlunda än man kom ihåg det. Den grovt tillyxade dörren finns kvar, men den är mycket mindre, det är molnigt istället för strålande sol, det är vår istället för höst, vi är ensamma i stället för i sällskap med tre vänner. Eller värre ändå, i sällskap med tre vänner i stället för ensamma...


Elisabeth Kostova ur Historikern