Läste ut en bok igår...

... en bok som jag absolut inte ville läsa ut... jag ville att den skulle räcka för evigt... varenda ord slickade jag i mig med full hunger... jag var där i berättelsen... kände vinden... dofterna... rädslan... kölden... men sista bladet vändes i går...

Att välja ut en ny bok att läsa känns nästan som att gå direkt ur ett förhållande och in i ett nytt... en inte allt för bra metod... men jag hungrar så efter att ha en ny historia jämte min egen...

Hur många gånger har man inte stått vid sin bokhylla där hemma... dragit med fingret utefter hyllorna... vilken bok vill jag ha nu... vad är jag sugen på... vilken av alla bokryggar talar högst till mig i detta nu... ?

Jag kände en tvekan inför att verkligen göra dumheten att gå direkt in i nästa nya bokförhållande utan att passera GÅ... men jag gjorde det...

... så... nu är jag med ny bok... med ny parallellhistoria jämte min egen... och det känns bra... mycket bra... jag är nöjd!

"Ingen, inte ens personalen på advokatkontoret, fick någonsin veta något om vad som egentligen skedde. Dörrarna var stängda, läpparna förseglade. Av alla hemligheter som frodades i maktens korridorer i denna av de oroligaste av tider, var detta en av de största: att Sveriges konung, Gustav V, personligen gjorde enorma utbetalningar till "slottsherren på Trystorp".

Ur: Ers Majestäts olycklige Kurt, Lena Eberwall och Per E Samuelsson. 2008

Åååh, jag förstår precis... förutom det där med alkoholen...

"Mamma hade just kommit hem från Sydney och hade en djupblå fjäril åt mig, Papilio ulysses, som vilade bakom glas och ram på en bädd av vit bomull. Jag brukade hålla den nära ansiktet, så nära att jag inte kunde uppfatta något annat än detta blå. Det fyllde mig med en känsla som jag senare försökte stärka med alkohol och till slut återfann tillsammans med Clare, en känsla av enhet, en glömska av allt oväsentligt, en självutplåning i ordets bästa bemärkelse."

Audrey Niffenegger, Tidsresenärens hustru. 2003

S-S-S-Star!

Jag visste ju, så jag får i princip skylla mig själv...
Jag hade redan lagt i från mig en sorgmodig bok eftersom den fått mina skogsgröna att tåras på t-banan en morgon... och ändå bestämde jag mig för en annan bok med i princip samma tema (musik, kärlek och död)... en bok som jag envist fortsatte läsa, läsa och läsa... jag liksom slickade i mig bokstäverna på varenda sida. Inatt låg jag fram till 01.30 och vände blad på blad bara för att till slut finna att jag läst ut boken! Då lät jag tårarna sippra några minuter innan jag somnade...

Jag skyllde på att jag ville läsa boken innan jag går och ser filmen som har premiär på Stockholms filmfestival här inom kort... men med facit i hand kan jag konstatera att det var igenkänningsfaktorn som fick mig att läsa vidare med sorg i hjärtat på varenda sida... ord för ord... ett sammanhang... en kontext!

Jag minns året 1980 - det var två idoler som dog detta år... den ena var suicidal och tog sitt eget liv i maj, medan den andra blev skjuten utanför sitt hem i New York en kväll i december - Ian Curtis och John Lennon!

Jag minns att jag precis hört låten Love will tear us apart och fann den otroligt vacker och den slog an exakt rätta strängar på min musikaliska lyra... sååå vemodig och sååå vacker. Jag var ingen stor dyrkare av varken Joy Divison eller Ian Curtis på den tiden, men jag gillade musiken och jag älskade verkligen Love will tear us apart!

Jag minns att jag inte blev speciellt förvånad att mannen som skrivit denna låt, mannen med isblicken - Ian - hade tagit sitt eget liv! Nej, det kändes nästan naturligt och klichéartat, men samtidigt enormt tråkigt... och låten Love will tear us apart blev ännu sorgsnare att lyssna på när man visste... visste att det var en djupt olycklig människa som skrivit den... så olycklig att han valt bort allt - precis allt... och lämnat flera djupt olyckliga människor med frågor!

Då måste jag erkänna att mordet på John Lennon gjorde mig mer ledsen och arg - för det här var ju en människa som verkligen ville leva, en människa som faktiskt brydde sig om andra än sig själv, en människa som klarade av att ta ett kliv utanför sitt eget ego och se andra... det verkade inte Ian Curtis riktigt klara utav, men det visste jag ingenting om då, det har jag nu läst mig till... och här kommer vi till igenkänningsfaktorn...

Jag har själv levt i ett förhållande med en Ian Curtis-light...
Personen i fråga lyssnade naturligtvis på Joy Divison och var till och med lik Ian utseendemässigt: samma överrock, samma frisyr, samma posör med ett oerhört musikintresse. Han spelade i diverse band rökte enorma mängder ciggisar... var glad och humoristisk men var också otroligt egoistisk med stora svårigheter till kommunikation med mig samt att han omöljligt kunde ta till sig kritik - inget, absolut INGET kunde falla tillbaka på honom - att han hade gjort fel, att han betedde sig dumt eller struntade i vad jag kände eller ville. Detta är ett oerhört tråkigt beteende som förminskar andra människor i personens omgivning rätt rejält! Jag undrar om de verkligen är medvetena om det!?

Nu var inte min "Ian Curtis-light" självmordsbenägen - långt ifrån... men det fanns faktiskt i ärlighetens namn stunder då jag verkligen undrade vad han hela tiden flydde från - mig eller... jo, det måste ju vara mig han önskar fly ifrån!? För det blir tyvärr så man tänker - att det är mig det är fel på, fast djupt där inne viskar ens egna röster om att så inte är fallet! (och jag är evigt tacksam för dessa röster... jag är på min egen sida... har alltid varit!)

"Ian Curtis-ligth" och jag var tillsammans i ca 10 år... sen tog det slut med buller och bång i sann Ian Curtis-anda - ja, förutom det suicidala då... men han hade sin egen Annik Honoré, precis som den riktige Ian... och ett sådant svek är alltid oerhört svårt att förstå... man letar självklar det felande hos sig själv... och återigen kom mina inre röster till räddning (tack kära!). Men det tog lång tid att komma över detta och den eviga önskan om att vilja förstå vad som hände... Men det finns ingenting att förstå, det gäller bara att älska sig själv och gå vidare... och att skratta så ofta tillfälle ges...

Nu menar jag verkligen inte att jag på något sätt var i närheten av Deborah Curtis lidanden tillsammans med Ian... men jag förstår hur hon tänkte... jag förstår varför hon stannade kvar... hur hon ändå kunde älska honom, Ian, mannen med isögonen som var så otroligt elak mot henne och mot sig själv! Det var mycket detta som gjorde att jag verkligen plöjde mig genom denna otroligt sorgsna bok som jag verkligen inte borde läst just nu när jag är så otroligt lättsnörvlad!

Vi har ett liv... ett kort litet futtigt liv - USE IT GODDAMMIT!

Alla har vi eller har haft våra dämoooner - och det här var en av mina!

Update:
Oj oj oj, det här lät allvarligt och tungt... mycket mörkare än det verkligen var!!!
Vi hade faktiskt otroligt kul tillsammans jag och Ian-Curtis-Light-Light-Light... annars hade jag ju aldrig stannat så länge... men det där med att inte ha distans till sig själv, dålig självkänsla och ett stort ego kan få andra personer att känna sig rätt små och ynka och det kan te sig så olika från person till person... och jag var med om en liten, liten, liten ynka fjuttig del av ett sådant beteende! So there!

... och i mina öron loopar en låt av Colin Newman...

Boken jag nu läst:
Deborah Curtis, Beröring långt ifrån. 1995

Han började spåra ur utanför scenen också.

Som en gång på Park Sunset Hotel när han försökte klättra ut ur sitt rum genom badrumsspegeln, i tron om att det var ett fönster. Han ringde mig och sa: "Det är dags för soundcheck och jag kommer inte ut ur rummet!"

/.../

Snutarna kunde inte heller få upp dörren så de tog sig in genom fönstret och bröt upp dörren med specialverktyg. Och där var Phil, täckt av skärsår, i full färd med att försöka klättra ut genom badrumsspegeln. Märkte han inte att någon som såg ut precis som han kom inklättrande från andra hållet? Man hade förväntat sig att han skulle ge honom företräde, eller hur?

Lemmy Kilmister ur White Line Fever.

Tionde kapitlet...

Som vuxen har jag ofta upplevt det speciella arv som tiden lämnat efter sig till resenären: längtan efter att uppsöka en plats en andra gång, att avsiktligt leta rätt på vad man förut råkat snubbla över, att återuppleva känslan av upptäckt. Ibland letar vi rentav åter reda på en plats som inte var den minsta märkvärdig i sig - vi letar efter den bara för att minnas den. Om vi verkligen finner den visar det sig förstås att allt är annorlunda än man kom ihåg det. Den grovt tillyxade dörren finns kvar, men den är mycket mindre, det är molnigt istället för strålande sol, det är vår istället för höst, vi är ensamma i stället för i sällskap med tre vänner. Eller värre ändå, i sällskap med tre vänner i stället för ensamma...


Elisabeth Kostova ur Historikern