Jag har en svag misstanke...

... att medlemmarna i Canastaklubben gör narr av mig!!!
När jag pratar med dem så verkar de så trevliga, ordentliga och beskedliga... vattenkammade och redigt slagna Windsorknutar på slipsarna... smulorna bortborstade ur muschen och det är endast vältaliga och av guld vikna formuleringar som slipper mellan deras mjuka sammetsläppar... oooh så dandylike och belevade... såna artiga gentlemen... såna... chevalereska kavaljerer... !



- "Hmmm, säger du det... ja så kan man kanske se det... men jag håller nog snarare med José Marti som så fint lade fram det så här: Kärlek föds ur glädjen att se på varandra, får näring ur behovet av att vara tillsammans och fulländas av det omöjliga i att vara åtskilda."

... men vad händer när jag vänder ryggen till... ?!

- "Plääähhh!"