Man undrar vad fan jag håller på med...

... och det mina vänner, det undrar faktiskt jag med... men det är tider i förändring... jag funderar över vissa saker i mitt liv... och inser... att det inte längre går att puttra på i mysbyxorna längre... eller som en vän sa till mig idag:

- "Vi trivs med varandra och visst har vi det mysigt, men det är lätt att tappa den där vassa eggen... det är dags att du rör på dig lite du med... så du vässar till dig igen!"

... och han har rätt... han har alltid haft rätt om mig... han törs säga precis som det är till mig... det är därför jag går till honom och frågar: "Du som ser mig från ett annat perspektiv... hur är jag.. just nu... vad ser du...?"

Han berättade om nattens dröm... en dröm där han hade långt hår som i ungdomen... en lugg som hängde ned över ögonen... en lugg som det gällde att försöka hålla åt sidan... men håret var långt och i håret satt hans kraft - han ansåg att drömmen tydde på att han var fri igen... fri att agera efter egen kapacitet!

Jag berättade om min senaste dröm... i drömmen jag höll på att implodera... en oerhörd obehaglig känsla, jag visste att jag skulle dö... det visade sig att jag i drömmen glömt gasspisen på under natten - jag tolkar det som så att jag sakta men säkert håller på att tyna bort... jag är absolut inte fri... men inser att jag måste se till att bli det igen... fri... och vässad!

Jag vet att det är dags... det är verkligen dags... men... kan man äta kakan och ha den kvar... ? Min vän påstår att jag är feg som fiskar efter den utvägen... men man kan faktiskt äta kakan och ha den kvar... med vänner som han så kan man det... med vänner som han har man en framtid där den äkta och ärliga kompetensen står i fokus... inget skitsnack... bara jävligt schysst kompetens med en känsla av mysbyxor... och hundra procent tillit!

... jag är inte riktigt där ännu... men jag har lyft min ena baktass för att kunna ta ett första steg... åt ett annat håll... och om månen står i ny, det blåser en västan och en främling står med honungsindränkta läppar och viskar mitt namn... så tar jag nog det där steget... för jag inser att jag nog måste!