... sorry... in love...

Men jag ska försöka umgås med er kära vänner så gott jag kan... men mest av allt vill jag bara hem, hem, hem... och lyssna på det som stulit åt sig min kärlek...

Deportees med låten Come give me love från deras nya cd...
Ja... ni ser ju listan här till höger... det är illa ställt!

Jag blir ju så där... m.å.s.t.e lyssna hela tiden. Snabbt åka hem efter jobbet... låsa dörren, släcka ner lamporna (nej jag är inte hemma!) och bara lyssna, lyssna, lyssna om och om igen... Jag anar att ingen har något att vinna på detta beteende, men jag kan inte låta bli! Har aldrig lyckats stå emot detta fenomen...

Har alltid haft nära till musik i mitt liv, det är faktiskt den konstform jag tillåtit mest plats, kanske för att det kryper in under skinnet så direkt och förstärker de andra sinnena... det är något med hörselsinnet som jag inte kan klura ut... en hemlighetsfull typ... som antingen knockar en på första daten, eller sakta kryper in under huden utan att man fattar något - förrän det är försent och man är omistligt fast som i ett klibbigt spindelnät. Jag vill vara fri och stå på egna ben... men jag måste hem... hem till den där låten som ständigt lockar och viskar på mig... och jag orkar inte stå emot... jag låter varje ton och harmoni erövra varje cell i min kropp...

Så oerhört märkligt att det i musik kan väckas så starka känslor!
Jag minns de låtar som väckte dessa starka känslor när jag var liten och jag minns exakt var jag befann mig när jag hörde dem:
I bilen en norrländsk vintenatt där månen strödde glitter i snön, jag minns en vackert blå lampa som lyste framme på bilens instrumentbräda och jag hade precis fått ett nytt kramdjur i form av en vit och blå katt... när jag ramlade och slog upp hakan för första gången, fick blodet avtorkat av pappa i köket för att sedan köras iväg till sjukhus för att få några stygn... när jag var olyckligt kär i Erik när jag gick i 5:an, han var med i bandylaget som fotats i lokaltidningen och jag, jag gick omkring hemma med fotot i handen och anammade vemodet på alla växlar samtidigt... ja, det bara forsätter och fortsätter!

Idag har jag hittat de flesta låtar som någonsin skapat dessa känslor hos mig sedan barnsben... Det är inte känslan i sig som tar sig uttryck i en låt, det är snarare tvärtom... rena rama ryska rouletten... men det är ok, jag är glad att jag är sån!

Hmmm, jag som hade bestämt mig för att skriva lite mindre och lite mer sällan här på bloggen, men nu är jag här... och skriver... en massa... svammel... igen...