Är det solen jag skymtar där mellan molnen...

... jo... den skymtar och lämnar spår av sina mjuka och förtrollande strålar på min höstbleka nos... saker börjar reda upp sig... trasiga pryttlar blir som nya... jag tar mina beslut... jag gör det jag ska... det sorgmodna börjar vända och bli till en lätt försiktig glädje...

... och solen smeker min höstbleka nos... där mina nu nästan bortglömda fräknarna fnissar i takt med mina raska steg!