Eländiga sötvattenspirater!
Jag började läsa boken Kärleken är som ett blandband - Livet, låt för låt på tunnelbanan i morse... Boken är skriven av Rob Sheffield och det är en berättelse om livsbejakande förälskelse och avgrundsdjup saknad. De 22 kapitlen utgår alla från 22 olika blandband där Rob berättar om kärleken och saknaden till sin fru som dör och därmed lämnar honom ensam med minnen och en samling blandband - soundtracket till deras liv...
Jag kände en klump i halsen redan när jag befann mig på första sidan... och på sidan fyra började tårarna göra mig uppmärksamma på sin ankomst... jag slutade läsa... och svalde, svalde, svalde bort krusningarna i de mossgröna...
Rensade mobilen på sms istället...
Kom till jobbet och pratade med min rumskollega Maria om det här med hur musiken lyckas drabba oss människor så mycket djupare än all annan konstform... det går liksom rakt in i kroppens alla celler omedelbart och sedan är vi styrda för livet... av en låt... för alla har vi väl någon eller några låtar vi knappt kan lyssna på bara för att de börjar slå an en sträng av vemod och saknad... efter någon... efter något...
Då kom underbara och ljuvliga Eva, som en polstjärna på en mörk himmel, in på rummet med ett gäng Tintin-album...
- "Vill du ha de här!? Jag är klar med dem nu..."
Samtidigt påpekar Maria att Sjöhistoriska museet i detta nu har en utställning som heter Tintin till sjöss! Där får vi följa Tintin, Milou och Kapten Haddocks äventyr till havs. Utställningen visar upp Hergés originalteckningar och det finns till och med en kopia av Professor Kalkys hajubåt i naturlig storlek...
Det är nog så att det kanske räcker med det vemod som hösten ändå ger oss små människor... det är kanske dumt att späda på det genom att läsa denna sorgmodiga bok som jag hade bestämt mig för att läsa nu...
Det verkar som om hösten kanske kräver lite Tintin istället... så kan jag kliva tillbaka på den redan inslagna vägen lite senare i vinter när snön lyser vit på taken!
- "Anfäkta och regera alla mörkrets makter! Mot Sjöhistoriska museet!!!"
Jag kände en klump i halsen redan när jag befann mig på första sidan... och på sidan fyra började tårarna göra mig uppmärksamma på sin ankomst... jag slutade läsa... och svalde, svalde, svalde bort krusningarna i de mossgröna...
Rensade mobilen på sms istället...
Kom till jobbet och pratade med min rumskollega Maria om det här med hur musiken lyckas drabba oss människor så mycket djupare än all annan konstform... det går liksom rakt in i kroppens alla celler omedelbart och sedan är vi styrda för livet... av en låt... för alla har vi väl någon eller några låtar vi knappt kan lyssna på bara för att de börjar slå an en sträng av vemod och saknad... efter någon... efter något...
Då kom underbara och ljuvliga Eva, som en polstjärna på en mörk himmel, in på rummet med ett gäng Tintin-album...
- "Vill du ha de här!? Jag är klar med dem nu..."
Samtidigt påpekar Maria att Sjöhistoriska museet i detta nu har en utställning som heter Tintin till sjöss! Där får vi följa Tintin, Milou och Kapten Haddocks äventyr till havs. Utställningen visar upp Hergés originalteckningar och det finns till och med en kopia av Professor Kalkys hajubåt i naturlig storlek...
Det är nog så att det kanske räcker med det vemod som hösten ändå ger oss små människor... det är kanske dumt att späda på det genom att läsa denna sorgmodiga bok som jag hade bestämt mig för att läsa nu...
Det verkar som om hösten kanske kräver lite Tintin istället... så kan jag kliva tillbaka på den redan inslagna vägen lite senare i vinter när snön lyser vit på taken!
- "Anfäkta och regera alla mörkrets makter! Mot Sjöhistoriska museet!!!"
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home