Where's that little Dinosaur...?

Ok, det var lite nonchalant av oss att släntra in när konserten börjat... och som straff fick vi stå längst bak i den fullpackade lokalen. Inte mig emot, jag brukar ganska ofta stå och hänga längst bak på konserter. Han må vara hur charmig som helst, käre Jonathan Richman... men att göra en konsert som känns som en enda lång låt... Nope Darling!

Han är så oerhört gullig... och charmig... och bra... men ack så trist det ändå kan bli... för det var inte en dålig konsert, nej-nej... bara så ebarmligt trist, enformig och rätt anonym! Vart har den gamle protopunkaren tagit vägen? Vart är Roadrunnern... den lilla insekten... den lilla dinosaurien... varför har han slutat dansa på lesbiska barer... spelar han inte längre egyptisk reggae... ???

Vidare kan man diskutera hur pinsamt överförtjust en publik kan agera!?
Här skrattades det åt helt meningslösa textrader... bara för att liksom visa att man förstår vad han menar, Jonathan... "jodå, jag kan min Jonathan och jag vet att skratta när han sjunger om 5th avenue - för jag fattar ju att han sjunger om NY och det är ju coolt!" Själv stod jag och undrade om jag missade något roligt som hände nere på scengolvet... och att det var det som alla skrattade åt... liksom en kollektiv nervositet över att inte fatta hur kul han är den där tokige Jonathan, då är det bäst att skratta lite här och där faktiskt... och många hängde på!

... eeeh, nej, han måste ju ha undrat varför delar av publiken skrattade hysteriskt mitt i meningslösa textpassager... och applåderna och jublet visste inga gränser mellan låtarna - ja, om man nu lyckades förstå att det var en ny låt! Det var trevligt... men det bara malde på och det konstiga var att alla utom jag verkade bortom alla gränser överförtjust!

Nej, allra käraste Jonathan... jag är besviken - men inte bitter och jag älskar dig lika mycket idag! Puss på dig, kära gamle vän... men nu återgår jag till dina gamla skivor är jag rädd - och förmodligen blir jag klassad som bakåtsrävande nostalgiker... so be it!