Den förfärande stumheten...

Läste DNs kulturbilaga på väg till jobbet... där Jonas Thente beskrev sin tes om varför det på senare tid kommit en strid ström av verklighet i fiktionen... Han skriver:

"... Under åren kring och efter sekelskiftet har framför allt yngre svenska författare skildrat den förfärande stumhet som lagt sig över den osäkrade nationen Sverige. Vi såg ofta förlamningen i noveller, därför att gestalterna i dem helt enkelt inte skulle kunna räcka till för några längre fiktioner. Det var postfolkhem, posttrygghet, postsammanhang och postpostverket."

Ja, är det inte dags att vakna upp nu gott folk i ankdammen Sverige... vi är post.. det är dags att inse att den svenska modellen inte längre finns... det är andra modeller idag... det är dags att vi börjar vakna till och se oss runt om i världen... var finns den goda modellen? Fånga upp den och implementera den här och nu! Det finns fortfarande en romantisk bild av Sverige lite här och där, men den känns ihåligt ekande och tom när vi själva sitter här och inser att den endast är en gammalt minne blott... möjligtvis kan ett stråk av nostalgosk doft slingra sig fram till nosen då och då... men den svenska modellen... nej den har jag inte sett på länge! Det kanske är så att det är här hemma som det fortfarande finns en högst levande romantisk bild av fäderneslandet! Jag vill ha den goda modellen... och jag vill ha den nu! Globalt tack!

Till och med jag undrar nu... vad ville jag ha sagt med det här då... jag svamlar så oerhört mycket jämt och ständigt att jag funderar på att skaffa mig en PA som först får korrekturläsa allt jag oplanerat kommer att säga! Äh, jag vet faktiskt inte... jag är 60-talist och post-... jag får nog återkomma om ett halvår och analysera detta - då kommer det att framstå som självklart och klarsynt... men idag - stumhet!