Bekantskap önskas med skrattande man!

Jag trivs oerhört bra i mitt eget sällskap... har aldrig haft behov av att leva i ett förhållande bara för att slippa vara ensam... lika lite behöver jag bekräftelse från en man för att känna att jag är någon... De flesta av mina vänner fungerar på samma sätt... det är många av oss som lever längre tider som singlar... Jag har själv levt i ett långt förhållande på 10 år och efter det haft ett fåtal kortare.

Men så har jag några få vänner som inte verkar kunna leva ensamma, de är alltså hellre olyckliga och bittra tillsammans med ur-trista typer som verkligen inte gör livet gladare och lättare att leva på något sätt - och jag fattar inte, jag fattar verkligen inte!

Det har i något fall slutat med att jag inte längre hör av mig... jag orkar inte höra på den eviga litianian om hur tråkigt de har det tillsammans - är jag en dålig människa... är jag en dålig vän??? Jag vet inte, men jag orkar inte leva med dem i deras hemska ångest - jag är en glad människa och jag vill leva och umgås med andra glada typer! Jag byter energi mot energi tack! Energivampyrer göre sig icke besvär! Självklart finns det stunder av sorg, livskriser och ångest av större eller mindre karaktär och då finns jag naturligtvis där - fattas bara annat! Men det där med att år ut och år in leva i någon slags ångestsymbios - No-no-no, då får ni ringa någon annan att bjuda på middag - för jag har nämligen tvättstugan den kvällen och det är ren meditation i jämförelse med en ångestdrypande middag där sarkasmen haglar i diskussionerna!

Men så är det de där stunderna som jag börjar bli så jäkla trött på nu - att behöva ta alla beslut själv! Jag vet att jag fixar det mesta... men jag orkar inte ta ett enda beslut till känns det som... nu får faktiskt någon annan ta över här och bestämma - själv sticker jag till ett stenhus på den franska landsbygden... äter och dricker gott... sen kan hallen vara som ny när jag återkommer - ok!? Då kanske det kan vara värt att leva i ett tråkigt, ospirituellt och skrattlöst förhållande...?

Jag har haft ångest i flera år nu över hur min hall ser ut och det är det rummet jag inte gjort något åt sen jag köpte lägenheten för 10 år sedan... den är helt ok, men inte optimal på något sätt! Enligt expertråd så måste jag lägga ner stort arbete på underarbetet när det gäller taket! Så där står jag och önskar att jag i denna stund var gift... eller åtminstone levde i ett förhållande med någon som nu med självklar elegans tar alla beslut över vad som ska göras - så står jag för det estetiska utformandet... ja, alltså jag tar hand om det när jag återkommer från mitt franska äventyr då...!

Jag har alltid skrattat mycket i mina förhållanden... pratat och skrattat... meningen är väl ändå att det roliga blir dubbelt så roligt och det tråkiga hälften så tråkigt... sen kan det ta slut i allafall, men då har vi ändå haft kul tillsammans!