In the case of sublimity...

Jag har börjat skriva som en riktig kratta den senaste tiden... tappar bort bokstäver och missar att rensa bort ord vid genomläsningar... Den här slarvern som idag skriver lite här och där... hon verkar mer än lovligt snurrig och slarvig måste jag erkänna! Varför blir det så här? What to do... ? Jag måste omgruppera min hjärna... reconnecta med mina händer och börja på nytt... så är det och så får det bli!

Att stapla ord efter varandra är underbart, likaså att läsa andras ordkombinationer...

Tänk er ett blommande äppelträd... där blomma efter blomma öppnar upp och förgyller gren efter gren... ord följer ord... och när helheten är fullkomlig så börjar man förnimma den doft som blommorna försiktigt sprider en sensommarkväll... du drar in doften, blir nästan lite yr för att inte säga berusad och du känner en varm känsla i magen... det är genuin lycka... det behövs inte mer än så... och att leta på andra ställen är rätt onödigt, men letar det gör vi... hela tiden... och allt för sällan söker vi dofter bland äppelträden...

När jag rensade ut allt gammal studiematerial från universitetstiden i Uppsala, så hittade jag en massa hemtentor från när jag läste estetik... Jag frågar mig om det verkligen är JAG som skrivit dessa texter där jag sida upp och sida ner analyserar kring de sju sköna konstarterna... men det är klart, det var när min hjärna var ung, orolig och hungrig... idag är den mest hungrig och det kanske gör att man tappar nerven, man behöver vara lite orolig också... jag får väl helt enkelt börja se mig om... och se till att bli lite mer orolig... och snart, för det kommer inte att dröja så länge, när den svenska sommaren mest flagrant spelar oskyldig ska jag stoppa in nosen så nära... nära... nära äppelträdens blommor som möjligt och ta mig ett djupt andetag...