lördag, augusti 18, 2007

Preassure Drop...



... eller som jag sa när vi kom ut på gatan efter att ha sett filmen: "Jag känner mig tom och mentalt våltdagen" där Stefan replikerar: "Ja, jag kunde inte sagt det bättre själv!"

Var med Natte och Stefan på filmen This is England av Shane Meadows... med höga förhoppningar! Filmen handlar om skinheads i England och året är 1983... det skulle bli lite som att titta i backspegeln med massor av bra musik och snygga killar med dr Martenskängor, snygga jeans (UTAN Cheap Monday häng i arslet!!!) och hänglsen...

Det är en fantastisk skådespelarinsats av den unga killen som spelar Shaun men historien känns väldig forserad och lite so, so och tyvärr fokuseras det lite väl mycket på våld och nationalism. Det man vill veta försvinner snabbt ut ut bild till höger eller vänster utan varken förklaring eller uppföljning vilket är synd eftersom uppsåtet med filmen är att just rentvå skinheadsrörelsens grundvärderingar från rasism och nationalism. Grundbulten i skinheadsrörelsen är den svarta soulmusiken vilket uppmärksammas på några få ställen i filmen, annars kastas vi rätt raskt in i den ambivalenta outgrundade känslan av hat och förakt inför andra människor som ofta kan ha sitt upphov i brist på goda förgrundsgestalter och frånvarande föräldrar. Kan ha, säger jag här, vilket denna film trycker på i några av huvudrollsinnehavarnas fall! Det är också en tid i England med den vidriga Margareth Thatcher och Falklandskriget

Visst gillar jag Toots & the Maytals jättemycket och Preassure Drop är en av mina favoritlåtar... men hallå, vart tog resten av musiken vägen... Året ska föreställa 1983 och då undrar jag var exempelvis band som The Specials och The Beat mfl tog vägen här... istället spelades Soft Cells Tainted Love och en massa annat som kändes rätt trist... visst, meningen var säkert inte att göra en musikfilm men ändå - jag känner mig lite snuvad på delar av konfekten, dvs vinklingen av historien och bristen på bra musik!

Men filmen sitter kvar i kroppen även idag, den är helt klart sevärd och rolig på sina ställen med gulliga hångelscener och gulliga skådespelare... men också oerhört mörk, hjärtskärande och obehaglig!

Etiketter:

3 Comments:

Blogger stella sweden said...

Mörk, hjärtskärande och obehaglig...ja den bör jag nog se!

söndag, augusti 19, 2007 1:03:00 fm  
Blogger Maria said...

Stellapolaris: Men också varm och kärvänlig och ljuvlig och det var det jag ville ha mer av!

söndag, augusti 19, 2007 7:24:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Jag håller helt och hållet med dig om att skådespelarinsatserna var filmens starka sida medan storyn kändes rätt tunn och klichéartad. Mycket som borde ha sagts lämnades också ute. Håller även med dig om att soundtracket hade sina brister. Recensenterna måste ha varit berusade av åttiotalsnostalgi när de höjde den till skyarna.

onsdag, augusti 22, 2007 5:49:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home


eXTReMe Tracker
website counter