Tretton sätt att betrakta en koltrast

Bland tjugo snöhöljda berg
var koltrastens öga
det enda som rörde sig.

Jag var en man med tre sinnen,
liksom ett träd
i vilket tre koltrastar sitter.

Koltrasten virvlade bland höstvindarna.
Det var mindre del av pantominen.

En man och en kvinna
är ett.
En man och en kvinna och en koltrast
är ett.

Jag vet inte vilket jag föredrar;
modulationernas skönhet
eller glidningarnas.
Koltrasten när den visslar
eller strax efteråt.

Istappar fyllde det höga fönstret
med barbariskt glas.
Koltrastens skuggbild
for fram och tillbaka över fönstret.
Missmodet
anade i skuggan
en outgrundlig orsak.

Ni magra män från Haddam,
varför drömmer ni om gyllene fåglar?
Ser ni inte hur koltrasten
spatserar omkring fötterna
på kvinnorna i er närhet?

Jag känner ädla tonfall
och klara, bjudande rytmer;
men jag vet även,
att koltrasten är inbegripen
i allt det jag vet.

När koltrasten flög utom synhåll,
antydde den slutet
på en av många möjliga cirklar.

Vi åsynen av koltrastar
på flykt i ett grönt sken
skulle också välljudens kopplerskor
ropa högt och skärande.

Han färdades över Connecticut
i en kaross av glas.
En gång genomilade fruktan honom,
när han av misstag
såg skuggan av sitt eget ekipage
som koltrastar.

Floden är i rörelse.
Koltrasten måste flyga.

Det var afton hela eftermiddagen.
Det var snö i luften,
och det skulle snöa.
Koltrasten satt
bland cederns grenar.


Wallace Stevens ur Dikter, 1954