Tror du på ödet...?

Nej, svarade jag... jag tror inte på ödet, jag tror på slumpen!

Då menar jag inte den där slumpen som efterfrågades av någon dräglande typ som stod framför mig och dumglodde, där på skolgården, när jag i mellanstadiet stod och tuggade på ett äpple eller vad det nu kunde vara...

- "... äh, du... jag får slumpen...va...!?"

Det var som att mata apor... även om det var ens klasskompisar... visst hände det att jag själv var sugen på något som någon annan mumsade hej-glatt på... men att fråga om jag kunde få slumpen...? That's a no-no!

Att tro på ödet känns rätt vidskepligt och liknar de troendes sätt att enkelt lägga sitt liv i någon annans händer och därmed gå fri vad som än händer! Själv behöver man då inte ta det minsta ansvar för någonting alls... och man behöver inte jobba skiten ur sig för att få det man vill heller... för det är bara att skylla på "den-där-jäveln" dra av några ave-maria eller vad det nu kan vara om det skiter sig... och sedan sätta sig ner och passivt invänta nästa ödeslott!

Nej, slumpen tror jag på... där får man liksom jobba lite själv åtminstone, vare sig det handlar om att slumpa fram tre nya bloggar, tigga åt sig ett ljuvligt halvt uppätet bakverk eller smyga omkring på delikatessbutiken några kvarter bort... hänga vid olivolje/balsamvinäger-hyllan... och kasta iväg galna leenden och gnistra med ögonen till främmande och intressanta män...

För allmän kännedom så har jag aldrig, aldrig gjort något av ovanstående exempel!!