Riden av nattmaran!

... vaknade mitt i en dröm... jag grät i drömmen... inte så där våldsamt utan mer lågmält men jag var genuint genomledsen... en person behandlade mig som luft... eller det kanske är en fin omskrivning... personen behandlade mig som jag kan tänka mig mobbare behandlar den de mobbar - man är helt värdelös och inte värd någon vördnad eller omtanke... han tittade på mig och jag grät... han bara tittade på mig och struntade i att jag grät... jag grät inte i verkligheten när jag vaknade... men känslan i min kropp grät... grät när jag vaknade... min kropp befann sig mentalt mitt i det värsta drömhulkandet...

Personen i drömmen finns i verkligheten... men inte i mitt liv... personen var aldrig elak mot mig med vilje... ibland behöver man ju gå vidare... vem kan hindra någon från det... visst - det blev ett något dramatiskt slut, men så kan det ju bli ibland när man levt tillsammans ett antal år... men det är länge-länge sedan vi hade något gemensamt... det är många år sedan vi träffades sist... det blev inget trevligt möte... men ibland vet man inte hur man ska närma sig varandra... vissa människor saknar den sociala kompetensen och klarar inte av att hantera och veta hur man bör agera i skuldbelagda situationer... istället för att säga förlåt så kanske man säger varför... varför hindrade du mig inte... att gå... men jag hindrar ingen från att gå, det är inte mitt ansvar... behöver man gå så behöver man... alla får ta ansvar för sina egna val och beslut här i livet... jag har fullt upp med mina egna... Det känns lite konstigt att drömma om människor som man inte har något att göra med idag... människor det var åratal sedan man såg sist... de existerar liksom inte till vardags... och så dyker de upp så där i drömmarna ibland... vilket man inte kan hindra... och man undrar... :

- "...eeeh, hej... men NEJ!... du hör inte hemma här längre... du får vara i ditt liv... det här är mitt... seså... schas på sig... du hör hemma i en annan tid... ett annat liv... och jag ångrar ingenting...!

Nå... jag vaknade upp och insåg snabbt att det var en dröm - då log jag det bredaste leendet jag bara kan... åååh, tack vad mitt liv är underbart... åååh, tack för att du lämnade mig då för över 10 år sedan... åååh vad glad jag är att jag inte trugade... glad över att jag bara packade mina väskor, tog ner mina tavlor från dina väggar och drog - utan att tveka... (tänk att man kan bli genuint glad för sånt lite senare i livet!?)... människor kommer och människor går genom mitt liv... och jag har de mest underbara människor omkring mig... bara de finaste... creme de la creme... ingen har det bättre än jag - ingen!

... och de där drömmarna som kommer med några års mellanrum... de är säkert bra för någonting... en katarsis som sköter om mentala flöden eller nåt... det kanske kan vara bra att påminnas om hur det känns att vara så där genuint ledsen... något att jämföra med... och då är det väl fantastiskt om det sker i drömmen och inte i verkligheten... vad vet jag... Huvudsaken är att mitt liv är här och nu... jag lever i den bästa av drömmar!