Existensiell ångest...

... japp... kommer som ett brev på posten när jag lyfter mina gröna upp mot the milkyway... livet är så kort... och det är så mycket man vill göra... så mycket man vill lära sig... Alla människor man vill träffa oftare än man gör... innan... innan... man slukas upp av det där som kallas intet... intet kan inträffa när som helst... och ändå... ändå kan jag inte sluta att vrida mitt ansikte upp mot de stjärnklara nätterna... jag älskar att titta på stjärnorna... och få lite ångest... känna det där suget av vemod i magen... jag njuter av det... jag måste vara en dåre! Men det är så viktigt att känna så där... eller snarare att man har människor som vandrar runt i ens rum och som får en att känna det där...!

Jag är en otroligt lycklig människa... med förljuvande människor omkring mig... men jag önskar att alla kunde bo lite närmare... det är långt till jämtland... hälsingland... bohuslän... skåne... närke... västmanland... jakobsberg (ni bor närmare nu än när ni bodde i NY - sant!)... hägersten... årsta... hammarbyhöjden... vasastan... östra södermalm... tre trappor ner... ja till och med en trappa ner är för långt borta!