En angenäm morgonkvist...

Det är söndagmorgon och jag är uppe med tuppen... eller snarare kråkan som sitter och kraxar på taket... kråkan tycker väl att det är en alldeles för ljufvelig morgon att bara sova bort och jag är böjd att hålla med. Solen skiner och på det svarta plåtttaket mittemot har nattens kyliga kondens redan torkat bort... det är något magiskt med den fukt natten drar med sig... och som solen sedan tar sin tid på sig att låta smeka bort... om det tar för lång tid är man mer än värdig att ligga kvar i sin sängvärme... men går det fort är det ett tecken på att man borde kliva upp och ta del av solens vackraste morgonljus... ja ja... det dras emot höst och min mer poetiska ådra börjar vakna till liv igen...

Det är en mycket delikat söndagsmorgon och jag vaknade med ett kålhuvud under den åttonde madrassen - det var helt klart otippat!!!