Innan jag föddes...

... så vet jag att min familj hade många goda vänner som de umgicks med... gjorde utflykter... åkte och badade... åkte fjälls med... de fiskade tillsammans... de åt middagar och kalasade ihop... På gamla foton ser de ut att ha så roligt... och trevligt... och mysigt tillsammans... alla är med och det verkade vara en supernice tid att leva... snygga kläder, snygga bilar... och snygga frisyer...

Min mamma ser cool ut på nästan alla gamla foton... spelade ingen roll vad hon än gjorde... i vilken situation hon än befann sig, som här - bärandes på en kamera, ett fiskespö och en burk mask hoppandes på sank myrmark... hon såg alltid så jäkla cool ut... åååh, min mamma!

Sen kom jag... färgerna är fortfarande lika härliga... utflykterna fortsatte... men någonstans så känns det som om jag missade de där mer ljufveligt vilda utflykterna med massor av människor som tumlade runt i naturen både här och där... och när jag tittar på de här gamla diabilderna så känner jag ett sting av avund... ja, jag är avundsjuk på min egen familj... för vad gör jag... jo, jag sitter här och diskar... fast jag ser rätt glad ut och min pappa säger att jag alltid varit ett så glatt barn... aldrig sur, ledsen och besvärlig - inte ens när jag var trött tydligen!
Men hörrni... här sitter jag... diskar och är lycklig... och DET är en kombination som inte existerar idag kan jag säga! Är det något idag som gör mig ledsen, sur och jävlig... så är det när jag måste diska!!!