A stroll down memorylane... eller: Att äta det man själv lagat!

Oki... this is how the shit lays!

Jag gnäller på ungdomen... det kanske inte märktes i min nattliga bloggning, men det var själva grundtanken... för så här är det - ibland blir jag så jäääkla trött på kidsen som skriker och skränar... hela tiden måste de bekräfta sig själva genom att vara högljudda och säga korkade saker... saker man TROR är provocerande och chockerande - när de i själva verket bara är dödligt tråkiga och... jo jo, de växer upp och blir vuxna någon gång de med... men tills dess - shut it!!! OCH jodå-jodå, det finns vuxna som beter sig exakt likadant (kanske de aldrig växte upp!?), men det var inte det jag var ute efter där i nattens tankevirvlar - nope, det var kidsen jag bet i hasorna!

Alrighty!
Jag var alltså jäkligt trött på kids i alla former inatt när jag äntligen kom hem... och för att toppa det hela så kom ett litet nätt gäng på tre tonåringar ut ur hissen när jag var tre minuter ifrån att plana ut i min ljuvliga säng... där stod de med varsin ölburk och hasplade ur sig lustigheter när de märkte att jag började slita upp hissdörren då jag tröttnat på att vänta på att de skulle ramla ur av sig själva... ok, de var inte överförfriskade direkt, men fnisstramsiga och jäkligt irriterande!

- NEJ, KILLAR OCH TJEJER... JAG BLIR INTE IMPONERAD AV ATT NI LYCKATS FÅ NÅGON ATT LANGA SÖTSLISKIG FRUKTCIDER ÅT ER!!!

Jag ville bara i det tysta höra hisswiren ta mig lite lätt knakande upp till våning 4 - tack så mycket!

Right!
Jag kom från en utomhusmiddag, grillknytis, och i väskan hade jag en flaska vin med mig vilken icke blifvit urdrucken - moget va!!??

Yo!
Väl uppe på plan 4 råkade jag sätta ner väskan med flarran liiite för hårt i det svarta stengolvet... det klinkade till lite oroväckande, men efter en liten check så verkade flaskan oskadad och jag kom äntligen in i mitt ljufveliga hemman... bloggade... gick och lade mig... somnade... surrilurade!

Japp!
Imorse när jag kom ut i hallen så luktade det som om det varit värsta ungdomsfesten i min hall... errata - i min blifvande Marlene Dietrich-salong... och jag tänkte direkt att det måste vara en sk "ungdom" som kraschat en vinflaska ute i trapphuset och att doften snirklat sig in i min lägenhet...

NOPE!
Så var nu icke fallet! Nej, det var MIN vinflarra som faktiskt spruckit och nu läckt ut allt det goda vinet i väskan och på mitt hallgolv, som tur i oturen är täckt med täckpapp vilket sög upp det mesta innehållet! Men stanken som nu snirklar runt här hemma är ICKE acceptabel för en lyxbohem av vuxen och dignitiv ålder... och min fina börs av älgskinn är genomsur av vin, och nu vatten, stålarna hänger på tork alldeles bredvid börsen i diskstället - som om jag varit ute på värsta fylletjohejset och betett mig hela natten...

Hmmm!
Där fick jag så jag teg... klaga på ungdomen som en gammal bitter tant... bara för att de icke hava vett att föra sig på ett fiiint och elegant sätt... och när jag tänker efter på hur jag var när jag var runt 16-17... sååå...

Nej!
Jag är ledsen över att göra er besvikna... jag var nämligen rätt skötsam av mig då... och med tanke på hur jag helt maniskt sydde kjolar på löpande band hela veckan, rotade på vinden efter gamla 60-talsklänningar, skor och gamla herrskjortor av nylon, och hur jag skapade de rätt avancerade och minst sagt avantgardistiska coiffurerna där många rivna lakansremsor och små slingor av löshår tagit sin tid att kreativt få ihop till något otrrroooligt snyggt - så kände jag ett visst ansvar att se lika snygg ut hela kvällen... det tog jättelång tid att snoffsa till sig på det viset kan jag lova!!! Sen hade jag den goda tonen att hålla tyst - eller så var jag bara otroligt, OTROLIGT blyg där jag stod i mina, hmmm, kreativa ensembler och längtade ut i den stora vida världen...

Dah!
Nu är jag 41 och här hemma luktar gammal sunkig vinfest... men jag hade en kreativ coiffure igår... det hade jag.. och jag stinker vitlök efter Andreas fantaaastiskt hotta Röda-döden-sås... även koltrasten verkar ha kommit till insikt, han kvittrade till för en kvart sedan, sen blev det tyst... och nu ska jag spela lite Caesar VI... adieu för nu mina kära marsipangrisar... ni anar inte hur stolt jag är över erat tålamod och erat överseende - med mig alltså!