Han saknas mig...

En vän har gått bort... vi har inte setts på många år... men vi tänkte försöka ses i somras... eller så fort ett lämpligt tillfälle gavs... jag tänkte att han kommer nog snart hit och hälsar på gemensamma vänner - DÅ kommer vi äntligen att ses igen... men det hanns inte med... tiden räckte inte till för det... och nu är han borta...

Han hade ett underbart pärlande skratt... lite fnissigt ibland... som ett rullande pärlband av lyckoljud... det är ofta skratten jag kommer ihåg av människor i min närhet som gått bort... skratt är på något sätt det viktigaste man kan dela med någon... skratt... sådant som kommer helt ogenerat och utan pardon "this is me-skrattet"... har man skrattet tillsammans så är man hemma med den människan... människor man skrattar gott tillsammans med ska man vara rädd om!

Han var sjuk... fick ändå en liten tidsfrist... men det gick inte... och nu till slut så somnade han... vi hann inte ses... det grämer mig... men sådant är livet... ibland hinner man inte när det går lite för fort!

Men hans underbara skratt finns kvar... jag hör det så oerhört tydligt... det kommer alltid att finnas kvar... hos mig... och jag tackar för de ärliga stunder vi ändå fick, för du var en av de ärliga i mängden... du stod ut... du var snäll... du var underbar... jag tror aldrig att jag fick någon chans att berätta för dig att jag verkligen tyckte så... men jag hoppas att du förstod det... jo... visst förstod du det...