Man kan tro...

... att jag dukat under... men så är icke fallet!!!

Jag har lämnat den mörka bergslagsskogen för denna gång... tackar ödmjukast mina föräldrar som tagit hand om mig under en hel vecka...

Tack för lånet av sängen... tack för allt detta honungsvatten som kokats både dag och natt... tack för ständigt varm linfrösäck att lindra frossan och den onda nacken... tack för alla turerna till apoteket för inköp av medicament och tinktur... tack för att ni stått ut med min hosta... och bristen på glädjesprittande krumbukter från mitt håll... tack för edra feberkännande händer på min panna... Tack!

Nu är jag hemma igen... och det känns skönt att sova i sin egen säng igen... men jeeezus vad matt jag är... orkar inte mer än att titta på film och ta små slurkar av min älskade cocillana etyfin... och att snyta mig! Är det möjligen så att någon ryckt ut ryggraden på mig??? Vet inte... men det känns så!

... och jag som skall gå på teater ikväll!!!
Hur ska det gå... hur ska det gå???