Jag vänsterprasslas med...

Det är inte varje dag vi träffas... men jag önskar att det var så... varje dag... ett bestämt klockslag... för mig vore det inga problem! Han vill väl inte att det ska bli för uppenbart... vill väl heller inte bli allt för beroende av det vi har... magin... det gäller att hålla huvudet kallt... han är faktiskt upptagen... han har också ett viktigt jobb att sköta - att låta våra möten ske allt för tätt skulle lätt stjälpa både karriär och privatliv... det vill ingen av oss... men det blir ju så enormt svårt ibland... att hålla tillbaka... inte låtsas om... samtidigt som vi båda verkligen bara vill ge oss hän... vi blir ju båda så glada över varandras existenser...

Han är så oerhört proffessionell... gör det han ska... han vet att föra sig... och håller tillbaka..

Tyvärr träffas vi aldrig ensamma... hon är alltid med... ovetande... men hon kanske anar... det sägs att vissa sinnen tar över när andra veknar... hon anar säkert... han beter sig säkert annorlunda när min parfym drar förbi som osynliga, men ack så tydliga stråk i luften - det är klart att hon känner det! Hon må vara blind för vad som sker, men luktsinnet och hörseln brukar arbeta desto hårdare när något annat sinne lägger ner... klart hon känner något i luften... elektricitet!

Vi ser varandra på långt håll och hela hans kropp rister lite, jag ser det på långt håll! Själv börjar jag le oerhört fånigt samtidigt som våra blickar inte släpper taget för en sekund... vi närmar oss varandra, han går vid hennes sida... med blicken stadigt i min... tyst signalerar vi hej...och vårat kroppspråk byter några hemliga ord - nästan som en hemlig handskakning - ett hemligt tecken vi signalerar ... åh, vi vill båda stanna och hälsa på varandra ordentligt... men... läget är som det är... han vet att han inte kan släppa henne för en sekund... det känns uppdämt... och vi går vidare åt varsitt håll... utan att vända oss om... åh du underbara... är allt som är kvar i luften när jag forsätter min vandring genom parken mot tunnelbanan...

... åååh... om jag ändå fick stanna till och ta på dig... klappa dig och klia dig bakom örat... bara lite... och du skulle vifta galet på svansen och låta mig klappa dig... hälsa på varandra... bara för en liten stund... MIN underbara labrador... HENNES plikttrogne ledarhund...