Back in Black!

Vägen man går på genom livet kan vara mer eller mindre slingrande... man börjar smyga sig fram... snubblar kanske runt lite grann... söker en linje, en tråd att följa... hittar en liten stump som man börjar pilla på och dra lite mer i... en stump som kanske fortsätter eller så tar stumpen slut, det var bara en stump... då knyter man samman den med nästa stump man finner och fortsätter att knyta samman sitt rep... sitt liv... man försöker finna sig själv... försöker hitta någonstans... försöker hitta hem...

I min ungdoms glada vår, var jag svartklädd... deep & profound... svår & kvasi... men det har jag redan pratat om... men det var svart som gällde... det var snyggt och jag kände mig hemma i det... det gick också ton i ton med den musik jag ofta lyssnade på... då!

Idag är jag nog så hemma jag kan bli... men man kan alltid lära sig något nytt... hitta nya spännande vägar som inte behöver bli så utmanande... snarare lite mer tankeutvecklande... men annars står jag rätt stadigt på jorden med båda fötterna... och mullen är fet och god...

Men dagen som idag är... torsdag... finner jag mig helt iklädd svart igen... svarta kalasbyxor (jo, jag kommer att envisas kalla strumpbyxor för kalasbyxor - why not!?), svart kjol, svart cardigan... och på baktassarna sitter ett par oxblodsfärgade kängor...

Jag lyssnar för tillfället på Sister Vanilla... och vet ni vem som står att finna bakom det namnet?
Jo, bröderna Jim och William Reids lillasyster... just precis... Jesus & the Mary Chains lillasyrra... Hur svart kan det bli... på ett softat sätt...!