Att längta efter varandra...
Igårkväll sprang jag på lätta steg från en 40-årsfest en trappa ner... vidare ut i natten genom den lilla parken, ni vet, där rastgården finns...
I dunklet stod min gula labradorvän återigen för att uträtta det onämnbara... och den röda lampans blink... blink... blink... fanns alltjämt där...
Men denna gång såg han mig på långt håll... och svansen började röra sig... fram och tillbaks... våra blickar möttes och vi såg på varandra ända tills jag gått förbi... då avtog svansviftandet och allt återgick till det normala...
... men vi fick i allafall några sekunder tillsammans... och en stilla svansviftning och ett leende är värt så oerhört mycket...
I dunklet stod min gula labradorvän återigen för att uträtta det onämnbara... och den röda lampans blink... blink... blink... fanns alltjämt där...
Men denna gång såg han mig på långt håll... och svansen började röra sig... fram och tillbaks... våra blickar möttes och vi såg på varandra ända tills jag gått förbi... då avtog svansviftandet och allt återgick till det normala...
... men vi fick i allafall några sekunder tillsammans... och en stilla svansviftning och ett leende är värt så oerhört mycket...
Etiketter: ledarhunden, mjuka hundöron
2 Comments:
Är säker på att hans blink...blink...blink hjärta klappar för dig!
Kidnappa hannen! Relaise him!
StellaP: Ja, det är nog fanken det jag måse göra... kidnappa hannen... rrrriliiiizzzz him!!! Vi skulle ju bli så lyckliga tillsammans... han blond och tjock - jag rödhårig med en air av mystik kring min person... perfect match!
Skicka en kommentar
<< Home