Den mentala trötthetens kaos...

Man kommer hem från detta... en helt fantastisk helg i Ångermanland i få förunnat sällskap... och man vill ändå bara gråta...

Jag känner mig för tillfället mentalt förkrymt... mentalt berövad av något... men jag vet inte riktigt av vad... eller så lämpar det sig kanske inte att berätta om det här...

Även om allt verkligen är bra och roligt och hösten är förljuvande på alla sätt... så känns det tomt långt där inne... tomt och ekande... ja, trots att jag är glad och skrattar högt varje dag...

Ok, jag har en grej här i veckan som känns oerhört påfrestande att ta i tu med... men jag måste... ni vet hur det är... det går inte att smyga ifrån, det är bara att borsta smulorna ur skägget och hålla en stiff upper lip och köra i racerfart och sen är det over and done... eller...!?

... men bara så ni vet... just nu är det: "... peta inte på mig, för då börjar jag att gråta..."