Flamingo!

I'm a bird on a wire, my wings are on fire.
All pink and black, we're not turning back tonight.
Were are my palmtrees?
I can't see the land, I can't see the sand.
We can not land, if there's nowhere to stand!

Flamingooooo, flamingooooooooo... !

(Kellarissa - Flamingo, 2008)

Min senaste telefonräkning var på drygt 100 kronor!

Det säger mig att jag inte är speciellt intresserad av att prata i telefonen... och det stämmer! Jag är oerhört ointresserad av att prata med folk i telefonen - visst det är bra om man bor långt ifrån varandra... men jag tycker att det är sååå mycket intressantare att antingen skriva eller ses... men att bara sitta och babbla i en lur... nope thanks... boooring!

Men kära Malin... där uppe bland fjällen... jag har noterat att du ringt... och jag har ringt dig... men då var det var ingen hemma... och jag TÄNKER ringa dig igen... jag lovar!

In your face!

... och DÄR dunkar vi in den första lussebullen i kommersialismens härliga kugghjul... gnissel, gnissel...

Själv äter jag inte lussebullar förrän till lucia, eller möjligen till första advent - om det vankas glögg vill säga! Jag är en människa av hög moral och god etik (kamelhårsullster och förklädda stolsben är mer eller mindre vardag för min del)... allt annat är rena rama yada-yadan... jodå-jodå!

Dubbelmoral!!!
Vaddå???
Jag???
Icke!!!

Den första frosten...

Äntligen - den första frostbitna morgonen... med krispigt vita och glimmande tak... jag får en frostnupen nos, engelskt rosade kinder och rykande andedräkt... ljuvligt!

Tiden är nu... här och nu... lura inte i er någonting annat... !

Vintern kommer krypande... och man får kura ihop sig under kappan med lång och varm halsduk och varma hemstickade vantar... jag kan inte rå för det, men jag tycker att den här årstiden är så befriande kall och skön!

Den bleka solen gör allt i sin makt för att värma upp jorden så gott det går... på marken ligger drivor av löv, nu beklädda med ett vitt frostglimmer... de sista löven faller, de singlar inte längre, de faller med nästan tunga dunsar... och landar likt avsvimmade fladdermöss framför mina fötter!

Jag är som bäst nu - det här är min tid!

Näe... nu är botten nådd!!!

... sa Lizabeta, samtidigt som hon nynnade på låten "We are all the Winners... "
Och jag... jag bara håller med till 100 %... botten är verkligen nådd på den faktiskt bottenlösa dyngsjö fylld av de mest omedvetna sånger man nynnar om dagarna!!!

Så, Lizabeta, ska vi säga att DU har vunnit i år!!!

Hemrulle!

Ingenting är längre som förut... alla gamla sanningar är slut... alla gamla sånger dom är vals... och stämmer inte alls...

Morgonblå...

... och de små människorna är trötta... så trötta... men man måste kliva upp... äta frulle... och gå iväg...

... men helst vill de små människorna stanna kvar inne... i pyjamasen... och titta ut genom fönstret... och se alla blåa nyanser som morgonen ger...

... allt går så fort... fast det känns som om tiden står stilla... och det morgonblå är snart borta... inte ens ett minne...

... men tur är... att imorgon blir känslan lika stor igen... när det morgonblå väntar bakom gardinen...

Jag skulle ha skrivit om...

... mina morgontankar som jag hade imorse när jag stod på perongen i gamla stan... jag bytte nämligen där - mest för att vara lite vardags-edge...

Men det har jag inte hunnit... skriva om... alltså!

Åååh, jag förstår precis... förutom det där med alkoholen...

"Mamma hade just kommit hem från Sydney och hade en djupblå fjäril åt mig, Papilio ulysses, som vilade bakom glas och ram på en bädd av vit bomull. Jag brukade hålla den nära ansiktet, så nära att jag inte kunde uppfatta något annat än detta blå. Det fyllde mig med en känsla som jag senare försökte stärka med alkohol och till slut återfann tillsammans med Clare, en känsla av enhet, en glömska av allt oväsentligt, en självutplåning i ordets bästa bemärkelse."

Audrey Niffenegger, Tidsresenärens hustru. 2003

Ååååhhh... Gene Krupa!!!

Du gör mig skogstoookig med dina stockar, du förljuvande trumekvilibrist!!!

Det fanns en tid...

Söndagsförtjusning...

... i rrrooosa flurriga strutsplymer på vit häst... jag håller för Frizzies öra och ropar Talliho you motherfuckers! och börjar städa mina köksskåp, innan jag rasslar vidare till en garnbutik för en date med Darth Vader... till vardags Andreas...

Hello Darlings - it's sunday... !

Oktoberlördag...

... och det allra bästa man kan göra den här årstiden är att gå på en utställning på dagen... sen gå hem och tända en massa ljus... äta något gott, krypa ner i soffan och titta på en riktigt bra film... och ja, Lizabeta - jag snackar kostymfilmer!!!

Mot de norra delarna av stan!

Belleruche - Northern Girls

Idag är det planeringsdag... på en gammal flygterminal. Jag vet inte riktigt hur jag hittar dit... men jag åker nedcabbat... jag åker rött... och följer jag bara skyltarna så kan väl inget gå fel!?

Även Stimpan gjorde senare ett tillägg i debatten:

- Ja usch... apor... de har för lite hår på fel ställen... ställen där de faktiskt borde ha mer!!!

Lizabeta försäkrar:

- Alltså, jag kan härma en vrålapa om jag bara har rätt akustik och inte stör någon... bara namnet vrålapa... fatta!!!

Lizabeta dissar apor:

- Usch apor är äckliga... de har för lite hår och ändå lite för mycket för att vara för lite... de är inte ens tillräcklig håriga... förstår du vad jag menar!!!

Det ska medges...

... att jag tidigt imorse fick ett sting i bröstet av saknad efter någon från förr...

Det beror på mitt röda hår...

... samt en hel del jävlaranamma att jag ens ids kravla mig ur sängen idag... och det ger jag mig själv stående ovationer för!!!

... men vänta lite... jag hör en hel drös med små applåderande tassar under sängen också... och när hukar mig ner och kikar in i mörkret så ser jag en flera små lysande ögon samt en massa vippande öron... åååh vad jag älskar canastaklubben!!!

Inte varje morgon...

... men nästan... så sitter det en kråka högst uppe i ett mycket vackert träd som jag passerar varje dag. Kråkan sitter högst upp på en kal gren i det annars så lövbeprydda stora trädet. Idag satt han där uppe... i ensamt majestät... stor och grå... tyst... och vacker... full koll... men det verkade inte som om kollen på läget var det viktiga... nej, solens strålar färgade kråkans gråa och svarta fjäderdräkt i guldglimmande rosa... morgonvärme...

Jag sneddade över gräsmattan och mina steg tog mig precis under kråkan... i luften som fanns mellan mig och han på grenen högst där uppe, kände jag ett samband mellan oss!

Om man hade haft möjligheten att vara riktigt nära kråkan... ja, kanske sitta där alldeles bredvid... så hade man förmodligen kännt värmen från oktobermorgonsolen... hur den värmt den lite kalla nosen... och kråkan hade delat med sig av några kloka hemligheter som annars bara kråkor känner till...

Nej... det här går inte...

... jag är alldeles för trött för att gå upp... och gå till jobbet... jag vill verkligen inte... vill hellre ligga kvar i sängen... faktiskt...

Tecken på ofogad och ologisk stress...

Att bli helt hysterisk när man inte hittar den lilla flärpen på handväskans dragkedja... åååh nej, den har ramlat bort!!! ... och vidare piska upp en hysterisk självsuggestion där jag verkligen inser att jag aldrig mer kommer att kunna ta mig in i min lägenhet (eftersom nycklarna är "inlåsta" i väskan som jag aldrig mer kommer att få upp!!!) ... och att jag måste skaffa nya bankkort (eftersom korten är "inlåsta" i väskan som jag aldrig mer kommer att få upp!!!) ... och någon kommer att sno min identitet (eftersom både mitt pass och mitt pinsamt utgångna leg är "inlåsta" i väskan som jag aldrig mer kommer att få upp!!!)...

For crying out loud woman - det är ju bara att slita upp väskan om så nu är fallet!!!

Ja... jag vet... jag kan inte heller förstå logiken i detta hysteriska resonemang som flimmrade runt i min hjärna under bråkdelen av några sekunder där jag blint stirrade på min handväska och förgäves försökte hitta dragkedjeflärpen!!! Men jag försvarar mig med att det händer nog de flesta då och då. Mitt ex till exempel, han vaknade en morgon och skrek hysteriskt att han "tappat armarna!!!" under natten eftersom han varken kände dem eller såg dem... i själva verket hade han sovit med armarna ovanför huvudet och där låg de kvar när han vaknade - helt avdomnade! Jag lugnade ner honom och sa att armarna fortfarande fanns kvar på hans kropp, och om han tittade upp mot kudden så skulle han se dem igen...

So darlings... This I know - I'm not alone in this madness!

Svart & len sammet...

... det är så mörkt just nu att jag är osäker på om jag verkligen är vaken...

När man väl är ute på rövarstråt...

... så är det är inte värdet i sig som är det viktiga... det är själva prylen man vill åt... eller som Lizabeta uttryckte det: - Man ska låta sig styras av lilla hjärnan...

Måndagmorgon, det är senare delen av oktober...

... och det är mörkt ute nu när jag kliver upp... kolsvart utanför fönstret... det blir ljusare inne om jag struntar i att dra upp gardinen...

... jag struntar i att dra upp gardinen...

Godmorgon!

The Organ säger adieu... igen...

Den alldeles förtjusande och bitterljuva gruppen The Organ sade tack och farväl för två år sedan... med endast en enda fullängdare i bagaget, men den var verkligen gnistrande vacker och vemodig som en kall midvinternatt!

Jag har beskrivit deras musik förut... här... och de dök även upp i en musikmix för söndagar här.

Men för några dagar sedan, närmare bestämt den 14 oktober, släpptes ep'n - Thieves - med 6 spår! Ep'n var från början ämnad att vara uppföljare till Grab that Gun från 2004, nu kom den några år senare och skall ses som ett officiellt adieu från Vancouvergruppen... men jag hoppas att de kommer tillbaka och säger hej... igen...

Se på videon och läs mer på Mint Records.

Det är lördag idag... hur har ni det... ???

Lizabeta & jag samtalar om The King of Pop...

- Den där apan... undrar om han lever än... ?

- Du menar Bubbles?

- Fy det var lite äckligt...

- Men det var ju en schimpans... är inte schimpanser utrotningshotade... får man ha utrotningshotade djur hemma???

- King of Pop fick tydligen det...

- Näe... stackars apa!

- Tänk de som kommer och hälsar på... istället för en glad hund som hoppar vid ens fötter är det en apa som linkar fram och lusar av en... en apa som förmodligen går på lugnande...

- Hmmm, det är ju inte som att ha en labbe hemma...

- Näe... inte direkt...

Mognad...

- Babydarlin'... du hänger i en tråd!

- Åh, Motel-Bambi... jasså... du har märkt det... ?

- Jag märker allt... när det gäller dig... du har hängt i en tråd nästan i ett år nu... hängt och dinglat...

- Jo, det stämmer nog... jag har dinglat och hängt... fnurrat runt och irrat... jooo... så har det varit... men jag tänkte att det kanske kan räcka nu... att jag kunde få hoppa ner... och få lite fast mark... att få vila och känna det där... lugnet... efter stormen...

- Men du... babydarlin'... det kommer... det gör det ju alltid... det vet du väl!?

- Jo, det kanske jag gör... men nu tycker jag nog att det tar lite lång tid... du vet... liksom... det tar lång tid...

- Det tar alltid lång tid... det är meningen att det måste få göra det... och om du tittar i den spindelväv som bildas av tiden, alltså tittar riktigt noga... så kommer du att se små glittrande stjärnor som sitter och blinkar av allt de är värda... och det gör de ju inte helt grundlöst heller... visst!

- Jaaaha...

- ... mmm... för hur skulle det annars se ut... om det gick fort... vem skulle hitta tillbaka hem... fort... ???

- ... jag vet inte Motel-Bambi... ingen kanske... ?

- Just det babydarlin' - ingen... man hamnar fel om det går för fort... fel... men stjärnorna blinkar... och blir fler och fler... till slut har de bildat en mjölkig stig...

- Men du... Motel-Bambi... jag vill bara bli mig själv igen... komma tillbaka... komma hem... skratta så där du vet... som jag gör... eller gjorde... högt och ljudligt... ända ner från magen och ut så det ekar i hela rymden så tjocka gobbar spricker och säger poff av pur förvåning... poff... !

- Men det kommer du att göra... ja, kanske inte bli precis som du var då... men nästan... fast det är tur det... för det kallas utveckling!

- Jaaaa... utveckling... det är bra!

- Ja babydarlin'... det är bra att utvecklas...

- Åååh, tack Motel-Bambi... tack för din kloka existens...

- Tack själv för att du undrar... och sov nu så sött babydarlin'... allt kommer att ordna sig... det tinglar stjärnorna i tidens spindelväv om... och du kommer att finna den där mjölkiga stigen... sov så sött...

Buck Owens undrar...

The Walk... down memory lane...

Jag rensade bland lite gamla prylar när jag var hemma hos mina föräldrar här om sistens... jag började med att gå igenom en gammal hattask fylld med diverse-gudvetvad-vadärdethärförskräp-menshitdetärbaraattkastaskitenalltså!!! Allt shit som låg i den gamla hattasken härstammade från anno 1981-1983. Det var en miljon armringar jag gjort själv av plastlera, fyra tusen solfjädrar, trehundra små nycklar av okänd härkomst samt lite lappar, foton och bilder! Bland annat låg där en lapp med texten till The Cures låt The Walk (en gammal favvo!) och en liten silverfärgad ram med självaste Robert himself... då på den tiden var han rätt söt... och läppstiftet var rätt charmigt... han hade en välansad frippe (inget sockervatten än!) och han verkade förhållandevis frisk, sund och kry... då... gamle läppstiftsjunkien Robert...

The Cure - The Walk

Modernismums!

Jag och Nättchen var på Liljevalchs utställning om Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström i söndags... det VAR verkligen en färgkaskad in your face... alldeles, fullkomligen, överljufveligt förljuvande - sanna mina ord! Jag älskar deras färg- och formspråk... jag blev fnissigt förtjust i Leanders ödmjukt traskande hästskildringar i fjällvärlden, en fjällvärld målad i en helt annan färgskala än den jag är van vid - men ändå var den helt rätt!!! Sigrids hästar gick inte heller av för hackor - strömlinjeformade och avbildade lite hjärtnupet i deras graciösa närvarande med ett stänk av deras lite nervösa och samtidigt stabila sinne...

Isaacs självporträtt tillhör mina absoluta favoriter i denna genre... han hade ett otroligt intressant utseende och han lyckas fånga det in sitt sensibilum på pricken... det där flyktiga... sinnliga... som man nästan inte kan sätta på pränt när det gäller en själv... men Isaac, han kunde!



Senare, när Nättchen och jag gjort oss förtjänta av ett besök på Blå Porten... så satte vi oss ute i deras underbara atrium där vi inmundigade varsin kopp te samt ett stycke chokladmoussetårta och en bit hallonpaj med vaniljsås. När jag sedan höjde blicken så fick jag på den andra sidan dammen se en välkänd nuna... ett litet mustaschprytt ansikte jag i förbifarten sett nosa runt mitt nya leasurecabinett - canastaklubbens kassör - Totte - i egen hög person! Han satt alltså på Blå Porten och snaskade sandwich och drack... ÖL!!!


Canastaklubbens kassör - Totte

När jag gick fram och frågade vadan denna festivitet så svarade han att canastaklubben brukar ta sig en söndagsöl på Hasselbacken, men på grund av den girigbuksroffarmentalitet som råder i världen så har canastaklubbens aktier sjunkit i värde något så katastrofalt att medlemmarna har varit tvugna att sänka sina ambitioner och intaga sin söndagsöl på den något mindre nobla syltan Blå Porten istället! Och de är uniont djuuupt besvikna på de som skapat den globala ekonomiska krisen... för att citera Totte: "Girigbukar skulle aaaldrig få medlemskap i Canastaklubben, aldrig!!! Nej, det vore fullkomligt oförksämt... nej... det är inte ens skrattretande!!!"

Inga ord efter Totte...

Luddig i kanterna...

... det kan hända vem som helst... för tillfället är det min tur!
Jag tänker mest på min älskade pappa just nu... för det är han värd!
Puss pappa (och till dig med mamma!)... jag älskar er båda gränslöst - så det så!

Yes...

... I am the Queen of the Bittersweet...

No Milk Today...

Herman's Hermit

... sätt på den här förljuvande låten... scrolla ner... läs nästa inlägg i debatten... för då blir allt så där nästan lite perfekt...en söndag som den här...

Öppnade kylskåpsdörren...

... bligade in i det vita kalla lilla utrymmet... och där var fullt med mat... men ingen - MJÖLK!!! Så det blev till att styra upp coiffuren, dra på sig kläder, samla ihop nycklar och plånbok och fnurra iväg till Konsum... Nu har jag inte många meter till "min" Konsum... men det känns alltid lite märkligt att prata med människor man inte känner - innan man riktigt vaknat!

Morgonsolen smeker taken allt den kan så här på hösten... ljuset drar åt det kalla... ett silverglitter... men trots det är detta ljus mer värdefullt än det guldglitter som strör sin glans på sommaren... luften är kall och krispig... och jag har en vit cyklamen i fönstret... min mamma köpte alltid en cyklamen till vintern... och precis som min mamma så älskar jag vita blommor... de påminner mig om snöflingor som dinglar ned från himlen - jag inser att jag inväntar vintern...

Just nu på Gunnarssons Konditori:

Macroner!

Hallon, passionsfrukt och choklad!
Jag köpte tre stycken... och åt upp dem alldeles själv... och njöööt av varenda liten välavvägd tugga... nästa gång hoppas jag på pistage!

Ibland...

... undrar man vad Bert Karlsson gör just nu...

Francois!

Här stod glädjen högt i tak... när Ebba Witt-Brattströms Hårras meddelade att nobelpriset i litteratur 2008 gick till Jean-Marie Gustave Le Clézio! Till och med att ett "Äntligen!" slapp ut här i lokalen!

Félicitations!

Hämtade kaffe efter lunch...

... dricker det NU... det är kallt och surt... ni fattar läget va... inte bra, inte bra... fast egentligen så tror jag att jag överdriver en smula... men när jag tänker efter så gör jag nog inte det...

Denna veckar har jag blivit utskälld av tre olika män/pojkar/svårt-med-självkänslantyper på lika många dagar! Första gången var jag tvungen att slinka iväg och djupandas, det var en av de mest arroganta och självupptagna män jag någonsin stött på ... andra gången så gav jag lill-pöjken mitt namn, eftersom han krävde att få det då jag var så otroligt upptagen av att hjälpa en annan människa och därmed inte kunde ge honom min uppmärksamhet och sa "Visst, klaga på du bara, ska jag hämta min chef nu på en gång!? Men det ville han inte, han skulle mejla istället... japp! Tredje gången så fick jag bara stön och svordommar tillbaka när jag försökte vara till hjälp. Till slut sa det bara klick i min hjärna och sen sa jag helt resolut "Du, det är faktiskt inte så roligt att hjälpa dig eftersom du är så otrevlig... !" sen gick jag därifrån... han fick lösa sina problem själv!

... men å andra sidan av halva livet så gjorde jag ett storkap i måndags!

Jag fick pengar av min familj när jag fyllde 40... lite spanjolas jag tänkte köpa mig en Kitchen-aid för. Nu är Kitchen-aid en snygg maskin - snygg men alldeles för dyr när man kan få en köksmaskin för halva priset som är lika bjoootifull! Jag är väldigt selektiv när det gäller att köpa märkesvaror - jag vägrar leva det där överkonsumerande levnadssättet... nej, min status och mitt kapital det är jag själv, mina vänner och min familj, alltså köper jag endast märkesvaror när jag anser att det verkligen inte finns ett alternativ - oftast när det gäller mat... och oftast när det är alldeles för sött och för fett... men vi gör alla våra val här i livet! (smells like pretentious bullshit...! men jag menar det verkligen!)

Nå, nu har jag gått i två år och nosat på en mattblå köksmaskin av märket Kenwood för halva priset av vad en Kitchen-aid kostar, men med minst lika snygg retrodesign - en mycket bra deal helt enkelt! Ok... när jag förra veckan spontant gick in i butiken bara för att slötitta på köksutensilier så hade de helt plötsligt rea på den mattblå fiiina, fiiiina maskinen!!! Jag bokade eländet och fick i måndags med mig Lizabeta som sherpa...

Nu i min ägo (fast en blå)

Priset på maskinmuskedundret?
Billigt, billigt... en tredjedel av vad en Kitchen-aid kostar!!! Som sagt, jag är inte så förtjust i att överkonsumera och köpa onödiga pryttlar och kläder... men jäklar i min lilla låda vilka fina rekordfynd jag gjort denna höst!!!

Det trodde man aldrig...

... men det är lite tomt i huvudet just nu... hmmm... det känns konstigt och bortglömt... framförallt bortglömt!

Åååh Barbra!!!

Nej, nej och åter NEJ!

Jag sätter ner foten här och nu... och säger NEJ! Detta är en del i min egen vuxen-kampanj - att säga nej helt enkelt!

(Ja, jag har varit rätt dålig på att säga nej, det är ju så roligt att säga "ja"... men nu orkar jag inte längre... så nu får det bli "nej"... men det betyder inte att jag kan ångra mig...)

Hej... det är måndag!

Idag är dags att åka hem...

... med en packning bestående av:

- Ett snyggt litet 60-talsbord...
- Ett par nya hemstickade mustiga&krulliga vantar...
- Trattkantareller, gula kantareller, karl-johan och murklor...
- Hemkokt äppelmos...
- Färskfångad vittling från Norge...
- En stycke Kockums rostfri kaffepanna... här ska börja kokas kokkaffe!!!

Det är alltid tungt att resa, när man reser som jag... men ack hur härligt är det inte att få med sig en massa delikatesser hem till gamla eken...

Nu får vi se om de där unga kidsen ska hem från Borlänge... samtidigt som the lady... jag längtar redan efter att få sitta där på tåget och ta fram stickningen och lyssna vidare på Mammas nya kille!

Insnöad på östfronten... fast inte alls... egentligen!

För lite tid att tänka för mycket att göra!
Hinner inte alls berätta om dagens äventyr... men... har jag gjort antikfynd här på bystan???

Jajjamensan, det kan ni fethajja att jag gjort!!!
Daaarrrlings... you know me... jag kan inte låta bli... och det är ju så billigt - om man har tur!

Undrar ni hur det gick...

... för Monsieur Frou-Frou... ?
Joooohooodå... han blev sååå fiiin med två stooora papiljotter rullade innåt!!!

Åter i de mörka skogarna... rumpmas som jag är!

Jag blev just kallad "Ja du, lilla jänta" av min far... det känns fint!

Ni har gissat rätt... jag är hemma i de mörka bergslagsskogarna!

Här är det mörkt ska ni veta... asfalten blänker våt och köööhLsvart...
Jag hoppade på tåget mot Borlänge, en massa unga killar med gitarrfodral gjorde detsamma... unga killar - kids you know! Själv hade jag kappa, handväska, uppsatt hår och handskar - a lady you know...

Lyssnade på podcast på ipoden... ett tips jag fått från min vän Ulrica - Mammas nya kille - ett humorprogram som går på P3... jag lyssnar inte på P3... jag lyssnar på P1 och missar därmed all urtist skvalmusik, rock'n'roll och annan jäkla dunka-dunka... och humorprogrammen på radion... hmmm... nej, låtom mig icke knalla ditåt - jag ska inte avslöja vad jag tycker om kvalitén på dessa... men Mammas nya kille fick mig att fnissa och skratta högt under nästan hela resan - DET är en bedrift må jag säga! Men programmet är gjort i norrland... och jag är svag för den norrländska humorn - den inte så krystat skitnödig som här nere i Stockholm... nej, den norrländska humorn får mig att fnissa högt och ljudligt!

Hurra för Mammas nya kille och speciellt figuren Thunder, med intro av - just prexisalemente - AC/DC! Thunder är en otroligt ödmjuk kampsportare åt det mer övernaturliga hållet... han skulle kunna förinta allas tankar inne på ICA... men han låter av ödmjukhet bli!
Jag däremot kommer att fortsätta ladda ner denna podcast trots att vi snackar P3 - lita på det mon amis... assa brassa mandelmassa!

Idag är en perfekt dag att ondulera en fransk vädur!

Monsieur Frou-Frou

Ska på kurs... ska lära mig hur man ondulerar hängöronen på franska vädurar! Jo, ni kommer ihåg rätt - förra gången var det en kurs i hur man ondulerar marsvin... och ni kommer säkert ihåg hur det gick med lille Fjompen (oj oj oj!)

Är det locktång som gäller... eller vanliga papiljotter... går det att permanenta... vill man ens det... ibland vill man ha rakt, ibland lockigt...

Franska vädurskaniner har mycket öra att ondulera... rulla utåt... rulla innåt... det är frågan... men kursen idag kommer att ge svar!

Adieu mon amis... vi hörs när jag befinner mig någon annanstans!

Tack Lizabeta...

... för att du gav mig den här låten - stuck on my brain!!!
Verkligen - TACK!!!

Det regnar...

... alltså håller jag tyst...